Hoppa till innehÄllet

TrÀl

FrÄn Wikipedia
TrÀlen i Beowulf som stal den gyllene bÀgaren.

En trĂ€l (fornnordiska ĂŸrĂŠl eller ĂŸrĂŠll, troligen ursprungligen betydande ungefĂ€r 'springpojke') var en slav under nordisk jĂ€rnĂ„lder och medeltid. Termen avsĂ„g ursprungligen endast mĂ€n; den kvinnliga motsvarigheten hette ambĂĄtt (troligen av galliskt latins ambactus, 'tjĂ€nare'). Det juridiska och sociala tillstĂ„nd de levde under kallades trĂ€ldom och var en form av slaveri.

Historik

[redigera | redigera wikitext]

Alla mer detaljerade kĂ€llor som finns om trĂ€ldomen stammar frĂ„n medeltiden, dĂ„ fenomenet var pĂ„ tillbakagĂ„ng, vilket gör det svĂ„rt att uttala sig om hur systemet sĂ„g ut under tidigare Ă„r.[1] Speciellt Ă€r det svĂ„rt att avgöra exakt vilken status nĂ„gon som tidigare benĂ€mns som "ĂŸrĂŠl" eller "ambĂĄtt" hade; orden i sig implicerar inte ofrihet och det Ă€r möjligt att deras betydelse Ă€ndrats.[2] Det finns dock tydliga tecken pĂ„ att slaveri förekom under jĂ€rnĂ„ldern: den arabiske köpmannen Ibn Fadlan har beskrivit hur nordbor handlade med slavar och Ă€ven offrade dessa pĂ„ gravbĂ„l, och vissa utgrĂ€vda nordiska gravar innehĂ„ller lĂ€mningar som tolkats som rester av trĂ€lar som anvĂ€nts som gravoffer.[3]

Bakgrund och trÀlhandel

[redigera | redigera wikitext]

En mÀnniska kunde hamna i trÀldom pÄ olika vis. Det vanligaste torde ha varit genom arv, dÄ trÀldom var Àrftligt. TrÀldom kunde Àven vara frivilligt efter nederlag, eller ett straff pÄ begrÀnsad tid eller livstid.

GÄvtrÀlar var personer som sjÀlva valt att överlÀmna sig pÄ grund av svÀlt, skulder eller andra skÀl (att ge sig frivilligt som trÀl kallades Àven Flatföring [4]). Flatföring, att sjÀlv övergÄ till trÀldom, var den första formen av trÀldom som förbjöds.

TrĂ€lar kunde ocksĂ„ tas under krigstĂ„g. Det var en vanlig krigslag i alla antika samhĂ€llen att krigsfĂ„ngar var legitima slavar, om de inte hade blivit frigivna genom lösensumma. Det var vanligt för exempelvis norrmĂ€n att ta trĂ€lar under krigstĂ„g i Sverige och Danmark, och tvĂ€rtom: stridigheter mellan olika klaner och lokala hövdingar gjorde att detta var vanligare Ă€n vad som skulle bli fallet nĂ€r lĂ€nderna enades, och inte lĂ€ngre styrdes av lokala hövdingar.[5] SĂ„ sent som Ă„r 1226 omtalas till exempel, att innevĂ„narna pĂ„ Ösel hade gjort en slavrĂ€d till Sverige, dĂ€r de tillfĂ„ngatagit mĂ„nga kvinnor och flickor som slavar, och att öselborna brukade sĂ€lja trĂ€lar till kurerna.[6]

Vikingarna tog Àven trÀlar under krigstÄg i andra lÀnder, vilket var ett huvudsyfte med plundringstÄgen.[7] Dessa trÀlar sÄldes sedan vidare. I viss mÄn kan de ocksÄ ha köpt trÀlar och sÄlt dem vidare. Det har framlagts en teori av vissa [vilka?] om att trelleborgarna uppstod som marknader eller förvaringsplatser för trÀlar. Ett av de mer kÀnda fallen nÀr det gÀller vikingatida slavar kan man lÀsa om i berÀttelsen om Melkorka.

Slavhandel

[redigera | redigera wikitext]

Under vikingatiden utgjorde bland annat de brittiska öarna i vÀster och Finland och Baltikum i öster viktiga kÀllor för slavar, bÄde för att hÄlla kvar i Skandinavien, och för att sÀlja vidare.[8] Vikingarna bedrev en omfattande slavhandel med bÄde det kristna Europa och med det muslimska Mellanöstern.

Slavhandel vÀsterut

[redigera | redigera wikitext]

Allteftersom kristendomen bredde ut sig i norra Europa blev efterfrÄgan pÄ icke-kristna trÀlar större. Kristna fick inte hÄlla andra kristna som slavar, och det uppkom dÀrför en vÀxande efterfrÄgan pÄ icke kristna trÀlar i Europa. Vikingarna upprÀtthöll en aktiv handel med icke kristna trÀlar till det kristna Europa.

Denna slavhandel var som mest intensiv mellan 800- och 1000-talet.[8] Slavleden till det kristna Europa gick via hedniska handelsmÀn lÀngs floden Elbe och vidare dÀrifrÄn in i det kristna Europa, bland annat Verdun, Koblenz och Arles ned till Medelhavet.[9] Under 1100-talet dog slavmarknaden i norra Europa ut: efter 1100-talets slut omtalas inte lÀngre nÄgon slavmarknad i Tyskland.[8]

Vissa kristna brittiska fÄngar kunde ocksÄ sÀljas till muslimer i VÀsteuropa: de kunde sÀljas pÄ slavhandeln i Dublin, varifrÄn de sÄldes vidare till slaveri i al-Andalus, [10]

Slavhandel österut

[redigera | redigera wikitext]

En annan trÀlhandel gick till det muslimska Mellanöstern. Muslimer fick inte hÄlla andra muslimer som slavar, och det fanns dÀrför en stor efterfrÄgan pÄ icke muslimska trÀlar i Mellanöstern. I detta fall sÄlde vikingarna bÄde hedningar och kristna som trÀlar till Mellanöstern. Araberna kallade dessa vita slavar för saqaliba, och de var troligen bÄde slaver, balter och finnar[9] samt frÄn vÀstra Europa.[11]

De personer som tillfĂ„ngatogs av vikingarna under deras rĂ€der i VĂ€steuropa, som Irland, transporterades till Haithabu i Danmark eller till BrĂ€nnö vid Göta Ă€lv, och dĂ€rifrĂ„n över Östersjön vidare via Volgas handelsrutt till Ryssland, dĂ€r slavarna sĂ„ldes till muslimska köpmĂ€n i utbyte mot de silver-dirham och det siden som har Ă„terfunnits i Birka, Wollin och Dublin;[12] under 700- och 800-talen gick slavhandeln mellan vikingarna och den muslimska vĂ€rlden frĂ€mst via Khazarriket[13], men frĂ„n cirka 900 och framĂ„t gick den genom via Volgabulgariska riket, varifrĂ„n slavarna transporterades via Khwarizm till Samanidernas slavmarknad i Bukhara i Centralasien och dĂ€rifrĂ„n vidare till slaveri i Abbasidkalifatet i Mellanöstern.[14]

Denna slavled fungerade frÄn Ätminstone 786 till 1009, nÀr silvermynt frÄn Samaniderna hittats i Skandinavien, och de mÀnniskor som kidnappades under vikingarnas rÀder i VÀsteuropa sÄldes troligen just av vikingarna till araberna i Centralasien (slavhandeln i Bukhara), en handel som var sÄ lukrativ att den kan ha bidragit till vikingarnas rÀder i VÀsteuropa, som var en av deras kÀllor för slavhandeln.[15]

Slavleden till den muslimska vÀrlden gick först via Donau, men frÄn 900-talet frÀmst lÀngst Volgas handelsrutt till Ryssland. I Ryssland sÄlde vikingarna trÀlar till bysantinarna nedÄt slavhandeln pÄ Svarta havet, eller Ät arabiska handelsmÀn, som sedan skeppade dessa vidare till Mellanöstern, ofta via Kaspiska havet och Persien.

Upphörande

[redigera | redigera wikitext]

NÀr vikingarna sjÀlva hade blivit kristna, var de likt andra kristna inte tillÄtna att ta kristna som slavar. Kristna kyrkan tillÀt dock att kristna tog icke kristna som slavar. Baltikum och Finland, dÀr innevÄnarna lÀnge fortsatte att vara hedningar, var sedan Skandinavien hade kristnats fortfarande en legitim kÀlla för kristna slavhandlare.[16]

RÀttslig stÀllning

[redigera | redigera wikitext]

TrÀlar var rÀttslösa; de stod alltsÄ utan nÄgra rÀttigheter överhuvudtaget, och kunde köpas och sÀljas. TrÀlarna saknade personlig sÀkerhet och sÄgs som sin Àgares egendom. Om en Àgare förgrep sig pÄ sin egen trÀl fanns det inget straff att ta till, men om nÄgon förgrep sig pÄ nÄgon annans trÀl blev denne skyldig att betala böter till trÀlens Àgare.[17]

TrÀlen föraktades sÄsom bÄde dum och feg. Dödsförakt var den frie mannens frÀmsta dygd. Men trÀlen "fann den dagen dyster, dÄ han doge frÄn svinen".[18]  Det urgamla föraktet för denna tjÀnande klass i forntiden visade sig starkast genom att man inte hyste den ringaste betÀnklighet att offra en trÀls liv, nÀr helst det var fördelaktigt. Till detta kunde Àven mÀn som annars prisas sÄsom storsinta göra sig skyldiga. NÀr det gÀllde trÀlen kom inga samvetsbetÀnkligheter i frÄga. SÄ kroppsligen och andligen usel ansÄgs han i sjÀlva verket vara. Flera vikingasagor vittnar om denna syn pÄ trÀlen.[19]

Husbonden fick behandla sin trĂ€l fullkomligt godtyckligt, till och med ta hans liv: "Om husbonden eller husfrun eller deras barn tillfogar trĂ€l nĂ„gon skada – drĂ„p eller sĂ„r – vare allt saklöst." Ville man beteckna att nĂ„gon var fullkomligt rĂ€ttslös, sade man att han "ej hade mera rĂ€tt Ă€n en hudstruken huskona", det vill sĂ€ga trĂ€linna.[20]

Husbonden var ansvarig för trĂ€lens förbrytelser pĂ„ samma sĂ€tt som han var ansvarig om hans hund bet nĂ„gon eller om hans boskap gick in i grannens grödor. Om en trĂ€l begick ett brott, fick husbonden antingen betala böterna eller överlĂ€mna trĂ€len till den person som denne hade förbrutit sig emot. "DrĂ€per trĂ€l en fri man", sĂ€ger SkĂ„nelagen, ska husbonden "utlĂ€mna trĂ€len till den drĂ€ptes frĂ€nder" och betala sex marks böter, "eller behĂ„lle han sin trĂ€l och böte nio mark".[21] Vissa landskapslagar tycks dock ha försökt förhindra att husbonden anvĂ€nde den bekvĂ€ma utvĂ€gen att överlĂ€mna den brottsliga trĂ€len. Östgötalagen stadgade exempelvis att om husbonden istĂ€llet för att betala böterna överlĂ€mnade sin brottslige trĂ€l, hade mĂ„lsĂ€garen rĂ€tt att hĂ€nga den utlĂ€mnade trĂ€lens kropp i en ekvidja vid grindstolpen till Ă€garens gĂ„rd. Om husbonden högg ner liket innan vidjan ruttnade, skulle han böta 40 mark.[21]

LevnadsförhÄllanden

[redigera | redigera wikitext]

I tidiga lagtexter – alla landskapslagar utom HĂ€lsingelagen – förekommer hĂ€nvisningar till slaveri, och man kan dĂ€r utlĂ€sa att arbetsslavarna sysslade med skötseln av boskapen, fiskade och arbetade i skogen om de var manliga; och att de lagade mat, mjölkade kor, skötte handkvarnar och hölls som bihustrur om de var kvinnliga. SĂ„vĂ€l fria som ofria arbetade troligen Ă€ven med att bĂ€rga skördar och att bygga inhĂ€gnader för boskap.[22]

Av den gamla VÀstgötalagen framgÄr vilka trÀlkvinnans vanligaste sysslor var.[19] Om en trÀlkvinna fÄr barn, till vilket en fri bonde Àr fader, skall denne enligt lagen ersÀtta trÀlinnans Àgare för den förlust i dagsverken som han gör genom hennes barnsbörd, till dess kvinnan "gitter kvarn draga och ko mjölka".[18]

NĂ„gorlunda rika hushĂ„ll hade troligen mellan tre och Ă„tta tjĂ€nare, av vilka en del troligen var trĂ€lar hela eller delar av livet. PĂ„ större gĂ„rdar kunde det enligt de islĂ€ndska sagorna finnas 10–15 trĂ€lar, och stormannen Erling Skjalgsson i Norge uppgavs ha haft 30 slavar pĂ„ sin huvudgĂ„rd.[23]

Brytar

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Bryte

Brytar var förvaltare pÄ huvudgÄrdar som inte Àgaren sjÀlv bodde pÄ. Enligt norska landskapslagar frÄn 1000- och 1100-talen var bryten ofri, men i danska lagar frÄn slutet av 1100-talet och 1200-talet Àr alla brytar fria, vilket tyder pÄ att deras juridiska status förÀndrats över tiden.[24]

Fostrar

[redigera | redigera wikitext]

Fostrar (manlig: fostre, kvinnlig: fostra) var ofria som Ă€ven de hade högre status Ă€n andra trĂ€lar. Ordet har tolkats som "hemmafödd trĂ€l", det vill sĂ€ga trĂ€lar som fötts pĂ„ gĂ„rden och inte införskaffats. Enligt Östgötalagen kunde fostrar visserligen sĂ€ljas, men till skillnad frĂ„n andra slavar endast under nĂ€rvaro av vittnen. De fick Ă€ven gifta sig med fria mĂ€n eller kvinnor. Barnen i ett sĂ„dant Ă€ktenskap blev ocksĂ„ fria. Enligt Äldre VĂ€stgötalagen fick Ă€nkor inte gifta om sig och gĂ„ ifrĂ„n bo och barn om de inte hade en fostre eller fostra som kunde förestĂ„ detta, och enligt VĂ€stmanlandslagen kunde fostrar ingĂ„ i ledungen.[25]

Frigivande av trÀlar

[redigera | redigera wikitext]

Det fanns ljuspunkter i trÀlarnas liv. Eftersom de var en vÀrdefull egendom och i sin krafts dagar var vÀrda lika mycket som ett par goda oxar, lÄg det naturligtvis i husbondens intresse att ta vÀl hand om dem. MÄnga husbönder gav sina trÀlar möjlighet att genom eget arbete köpa sin frihet.[21] Erling Skjalgsson uppges ha bestÀmt ett visst dagsverke Ät sina trÀlar och lÀt dem sedan arbeta för egen rÀkning om de sÄ ville. Han gav dem Äkermark att odla sitt eget korn pÄ, och det som de odlade fick de behÄlla. PÄ var och en av dem satte han ett vÀrde och en lösensumma, och mÄnga löste sig fria redan det första eller andra Äret. Erling anvÀnde lösesumman för att köpa nya trÀlar och de som blivit fria hjÀlpte han att komma igÄng med sillfiske eller andra nÀringar som att röja skog och anlÀgga nybyggen.[21]

Avskaffandet

[redigera | redigera wikitext]

Under senare delen av medeltiden började slaveriet upphöra i det kristna Europa: i England förbjöds slaveri 1102, i Tyskland dog den ut under 1100-talet, och i Frankrike förbjöds den 1315. Det var en följd av att den kristna kyrkan ogillade att kristna höll andra kristna som slavar, och att det blev allt svÄrare att finna icke-kristna slavar nÀr en allt större del av Europa blev kristet. Denna utveckling tycks Àven ha Àgt rum i de nordiska lÀnderna under 1100- och 1200-talet.

I de nordiska lĂ€nderna tycks Sverige ha avskaffat trĂ€ldomen sist. PĂ„ Island var slaveri lagligt enligt GrĂĄgĂĄs, som gĂ€llde till 1270, men den sista gĂ„ngen slaveri tycks ha tillĂ€mpats var i Kristinna laga ĂŸĂĄttur (1122-1133), och trots att det finns mer information om enskilda mĂ€nniskor pĂ„ Island frĂ„n mitten av 1100-talet och framĂ„t, nĂ€mns inga existerande slavar dĂ€r. [26]

I Danmark existerade trÀlar Ätminstone fram till 1200-talets början: i biskop Absalons testamente frÄn 1201 frigav han sina trÀlar:

"Eskil badesvend skÊnkede han friheden. Ligeledes de kvinder, som Niels staller har indtaget fra frihed til trÊldom, skal, hvor de end findes, have skÊnket friheden med deres bÞrn. Den kvinde, som var indtaget fra BjÀre herred i SkÄne, gav han friheden tilbage tilligemed hendes bÞrn". [27]

I ett brev mellan pÄven och Anders Sunesön frÄn 1206 nÀmns den senares trÀlar, vilket Àr den sista gÄngen en existerande trÀl nÀmns i Danmark: i Jyske lov frÄn 1241 nÀmns ingen slaveri i Danmark, och det förmodas ha upphört av en kombination av kyrkans retorik mot slaveri i kombination med ekonomiska orsaker.[28] Under 1200-talet övergick sedan trÀldomen i den livegenskap som blev kÀnd som hoveriet.

Även i Norge upphörde trĂ€ldomen under 1200-talet. FrĂ„n slutet av 1100-talet började bevarande lagtexter allt oftare att beskriva före detta trĂ€lar snarare Ă€n existerande trĂ€lar, fram till att Magnus LagabĂžtes landslov frĂ„n 1274 inte nĂ€mnde nĂ„gra trĂ€lar alls, nĂ„got som tyder pĂ„ att slaveriet dĂ„ hade upphört: orsaken förmodas ha varit dels att stora jordĂ€gare nu började hyra ut sin jord till fria bönder istĂ€llet för att bruka den sjĂ€lva med hjĂ€lp av trĂ€lar, i kombination med kyrkans retorik mot att kristna höll andra kristna som slavar, och svĂ„righeten att fĂ„ tag pĂ„ icke kristna slavar.[29]

Sverige

[redigera | redigera wikitext]

TrĂ€ldomen i Sverige avskaffades gradvis. Flera faktorer medverkade i att trĂ€ldomen började minska och försvinna. Att ta trĂ€lar i krigstĂ„g blev allt mer ovanligt efter kristnandet, eftersom kristna inte fick ta andra kristna som slavar, och allt större delar av Europa kristnandes. Efter 1200-talet var alla lĂ€nder kring Östersjön kristnade, utom vissa omrĂ„den i Karelen, Finland och Baltikum.

Förbud mot att ge sig till trĂ€l (gĂ„vtrĂ€ldom) skall ha utfĂ€rdats av Birger jarl, som var regent 1248-1266. Under 1200-talet tycks det ha varit vanligt att frige sina trĂ€lar genom testamente, och detta tycks ha setts som en from handling. Riddaren och svenska riksrĂ„det Magnus Johansson (Ängel) testamenterade Ă„r 1291 FrösĂ„kers gĂ„rd till Sko kloster, och gav sin slĂ€kting Andreas And i uppdrag att ”taga vĂ„rd om ett fattighus i Uppsala”. Denna donation blev grundplĂ„ten till Helgeandsgillet och Uppsala helgeandshus, ett av Sveriges första helgeandshus byggt Ă„r 1303, dĂ€r fattiga fick hĂ€rbĂ€rge och sjuka togs in för vĂ„rd.[30] Behovet av ett sĂ„dant hus ökade sĂ€kert nĂ€r de sista trĂ€larna i Sverige frigavs.

I privatrÀttsliga urkunder omtalas, förutom ett enda undantag (Arnö 2 juni 1304), ej trÀldom som bestÄende efter 1200-talets slut. Det sista privatrÀttsliga dokument i Sverige som omtalar en trÀl Àr Assmund Langhs testamente frÄn 27 februari 1310, i vilket han friger sin trÀl Karelus och ger honom en hÀst och en sadel.[16]

TrĂ€ldomen avskaffades för olika landsĂ€ndar vid olika tidpunkter. Det svenska slaveriet avskaffades slutgiltigt via Skarastadgan, utfĂ€rdad under Magnus Erikssons eriksgata Ă„r 1335. DĂ€r pĂ„bjöds att den som i VĂ€stergötlands eller VĂ€rends lagsagor föddes av kristen man eller kvinna, aldrig skulle vara trĂ€l eller bĂ€ra trĂ€ls namn. Äldre föreskrifter av liknande art har meddelats redan förut för andra landsĂ€ndar. Detta var ocksĂ„ sista gĂ„ngen ett förordnande om trĂ€ldom utfĂ€rdades i Sverige. Troligen hade mĂ„nga av de svenska trĂ€larna redan frigivits nĂ€r trĂ€ldomen förbjöds Ă„r 1335.[31] Även andra lĂ€nder i norra Europa hade avskaffat slaveriet helt, nĂ„got som Ă€r sĂ„vĂ€l unikt som svĂ„rförklarligt: att vissa typer av slavar inte lĂ€ngre hölls kan förklarats med att statsmakten försvagats, men att man slutade hĂ„lla slavar i enskilda hushĂ„ll, som tjĂ€nare snarare Ă€n arbetare, Ă€r ett mysterium.[32] Slaveriet tycks lĂ„ngsamt ha dött ut i Europa i takt med att livegenskapen vĂ€xte fram, och under 1100-talet tycks slaveriet i praktiken ha dött ut i Europa norr om Alperna, Ă€ven om det fortsatte i MedelhavslĂ€nderna.[8]

Trots 1335 Ärs stadga Àr det svÄrt att sÀga exakt nÀr trÀldomen upphörde i Sverige. Stadgan sade att ingen som föddes av kristen man eller kvinna lÀngre skulle kallas trÀl. Men detta innebar i sjÀlva verket inte nödvÀndigtvis ett avskaffande av all trÀldom, eftersom det inte förbjöd att icke kristna personer hölls som trÀlar.[16] DÀrmed följde man dÄtida sed i det kristna Europa, som förbjöd kristna att hÄlla andra kristna som slavar, men dÀremot tillÀt dem att hÄlla icke kristna som slavar. Finland och Karelen var vid denna tid sedan lÀnge en kÀlla för slavar, eftersom alla delar av Finland Ànnu inte var kristnade. Krönikor i Novgorod uppger att svenskar tog slavar lÀngs Dvina och i Ingermanland under 1400-talet, och Àven om denna uppgift inte Àr bekrÀftad, finns det en teoretisk möjlighet att trÀlar fortsatt hölls i Sverige efter 1335, om de inte var kristna.[16]

Senare nordisk slavhandel

[redigera | redigera wikitext]

Efter 1335 förekom inte lÀngre, sÄvitt man kÀnner till, slaveri inom Norden. DÀremot förekom slaveri i besittningar utanför de egentliga rikena. Detta liknade situationen i andra europeiska lÀnder, dÀr slaveri var förbjudet pÄ hemmaplan men tillÄtet i kolonierna.

Efter att Estland och Livland införlivades i Sverige gjordes flera försök att avskaffa eller mildra den livegenskap som rÄdde dÀr. Sverige lyckades dock inte med detta eftersom den lokala baltiska adeln motsatte sig detta, och livegenskapen i Baltikum kvarstod dÀrför vid tiden för Rysslands erövring av omrÄdet 1710.[33]

Under den tidigmoderna tiden deltog sĂ„vĂ€l Sverige som Danmark-Norge den transatlantiska slavhandeln. Danmark koloniserade Danska VĂ€stindien, och skapade dĂ€r en plantageekonomi baserad pĂ„ slavarbete. Även Sverige förvĂ€rvade 1784 en koloni i VĂ€stindien, Svenska Sankt BarthĂ©lemy. DĂ€r var slaveri redan lagligt eftersom ön var en fransk koloni, och slaveriet fortsatte vara lagligt dĂ€r Ă€ven sedan Sverige övertagit ön. Den 19 maj 1845 fattade den svenska riksdagen beslut om att förbjuda slaveri i hela riket. Den 9 oktober 1847 var alla slavar officiellt fria.[34] I Danska VĂ€stindien avskaffades slaveriet Ă„ret dĂ€rpĂ„.

KÀnda trÀlar

[redigera | redigera wikitext]

TrÀlar nÀmns i nordiska sagor, men mycket fÄ individuella historiska trÀlar finns beskrivna utöver de som kort noteras i testamenten. Av de fÄ som finns mer utförligt beskrivna Àr Tormod Kark, som 995 ska ha drÀpt sin Àgare HÄkon Sigurdsson; den irlÀndska prinsessan Melkorka, som blev trÀl pÄ Island pÄ 900-talet; och Egil Skallagrimsson barnsköterska Torgerd BrÄk, som uppfostrade honom.

Se Àven

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ↑ Harrison (2006), s. 242
  2. ↑ Harrison (2006), s. 237
  3. ↑ Harrison (2006), s. 239-241
  4. ↑ Lindkvist & Ågren (1997), s. 40
  5. ↑ Jukka Jari Korpela:Slaves from the North: Finns and Karelians in the East European Slave Trade ... s. 31
  6. ↑ Jukka Jari Korpela:Slaves from the North: Finns and Karelians in the East European Slave Trade ... s. 39-41
  7. ↑ Harrison (2006), s. 245
  8. 1 2 3 4 Jukka Jari Korpela:Slaves from the North: Finns and Karelians in the East European Slave Trade ... s. 31-32
  9. 1 2 Jukka Jari Korpela:Slaves from the North: Finns and Karelians in the East European Slave Trade ... s. 33-35
  10. ↑ ”The Slave Market of Dublin”. 23 april 2013. http://www.aroundtheworldineightyyears.com/viking-dublin/.
  11. ↑ The slave trade of European women to the Middle East and Asia from antiquity to the ninth century. by Kathryn Ann Hain. Department of History The University of Utah. December 2016. Copyright © Kathryn Ann Hain 2016. All Rights Reserved. https://collections.lib.utah.edu/ark:/87278/s6616pp7 Arkiverad 5 december 2022 hĂ€mtat frĂ„n the Wayback Machine.. s. 256-257
  12. ↑ The New Cambridge Medieval History: Volume 3, C.900-c.1024. (1995). Storbritannien: Cambridge University Press. s. 91
  13. ↑ The World of the Khazars: New Perspectives. Selected Papers from the Jerusalem 1999 International Khazar Colloquium. (2007). NederlĂ€nderna: Brill. p. 232
  14. ↑ The New Cambridge Medieval History: Volume 3, C.900-c.1024. (1995). Storbritannien: Cambridge University Press. s. 504
  15. ↑ The slave trade of European women to the Middle East and Asia from antiquity to the ninth century. by Kathryn Ann Hain. Department of History The University of Utah. December 2016. Copyright © Kathryn Ann Hain 2016. All Rights Reserved. https://collections.lib.utah.edu/ark:/87278/s6616pp7 Arkiverad 5 december 2022 hĂ€mtat frĂ„n the Wayback Machine..
  16. 1 2 3 4 Jukka Jari Korpela:Slaves from the North: Finns and Karelians in the East European Slave Trade ... s. 33
  17. ↑ Hans Almgren mflr. "Alla tiders historia" 1996 Gleerups Förlag
  18. 1 2 Carl Grimberg. ”88 (Svenska folkets underbara öden / I. Forntiden och medeltiden intill 1521)”. runeberg.org. https://runeberg.org/sfubon/1/0090.html. LĂ€st 23 juli 2023.
  19. 1 2 Carl Grimberg. ”87 (Svenska folkets underbara öden / I. Forntiden och medeltiden intill 1521)”. runeberg.org. https://runeberg.org/sfubon/1/0089.html. LĂ€st 23 juli 2023.
  20. ↑ Carl Grimberg. ”91 (Svenska folkets underbara öden / I. Forntiden och medeltiden intill 1521)”. runeberg.org. https://runeberg.org/sfubon/1/0093.html. LĂ€st 23 juli 2023.
  21. 1 2 3 4 Carl Grimberg. ”92 (Svenska folkets underbara öden / I. Forntiden och medeltiden intill 1521)”. runeberg.org. https://runeberg.org/sfubon/1/0094.html. LĂ€st 23 juli 2023.
  22. ↑ Harrison (2006), s. 246-247
  23. ↑ Harrison (2006), s. 247
  24. ↑ Harrison (2006), s. 249-251
  25. ↑ Harrison (2006), s. 281-282
  26. ↑ Gunnar Karlsson (1939-2019). „HvaĂ°an fengu Íslendingar flesta ĂŸrĂŠla sĂ­na og hvenĂŠr var ĂŸrĂŠlahald afnumiĂ° ĂĄ Íslandi?“ VĂ­sindavefurinn, 25. febrĂșar 2014, sĂłtt 19. jĂșlĂ­ 2025, https://visindavefur.is/svar.php?id=65954.
  27. ↑ Absalon
  28. ↑ Jacobsen, G. (2021). Kvindeskikkelser og kvindeliv i Danmarks middelalder. Danmark: SAGA Egmont.
  29. ↑ Norseng, Per G.: trell i Store norske leksikon pĂ„ snl.no. Hentet 20. juli 2025 fra https://snl.no/trell
  30. ↑ http://www.rolandagius.se/360524898
  31. ↑ Harrison (2006), s. 246
  32. ↑ Harrison (2006), s. 284
  33. ↑ Andrew James Blumbergs The Nationalization of Latvians and the Issue of Serfdom: The Baltic German Literary Contribution in the 1780s and 1790s Cambria Press, 2008 ISBN 9781604975567
  34. ↑ http://blog.svd.se/historia/2011/03/11/det-svenska-slaveriets-svanesang/

Tryckta kÀllor

[redigera | redigera wikitext]

Externa lÀnkar

[redigera | redigera wikitext]
HĂ€mtad frĂ„n ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=TrĂ€l&oldid=59374106”