Urinvägscancer

Urinvägscancer
Latin: neoplasmata maligna organorum urinariorum, cancer via urinaria
Histopatologi av carcinom i urinblåsan.
Klassifikation och externa resurser
ICD-10	C67, C67.9
ICD-9	188
OMIM	109800
DiseasesDB	1427
Medlineplus	000486
eMedicine	radio/711  med/2344 med/3022
MeSH	svensk engelsk

Urinvägscancer är cancer som utgår från urinvägarna, det vill säga i njurbäcken, urinledare (uretär), urinblåsa eller urinrör (uretra). Cancerformen är vanligare i västvärlden än söder om Egypten, i vilket land den är som vanligast. De flesta som drabbas är män, och i synnerhet äldre personer.

Urinvägscancer är vanligen av formen övergångsepitelcancer, skivepitelcancer, eller adenocarcinom, vilka samtliga är olika slags carcinom.

Symtom på urinvägscancer är blod i urinen (hematuri), polyuri, ryggsmärta, och nedre magsmärta.

Snäckfeber (schistosomiasis, bilharzios) som är långt gången kan orsaka urinblåsecancer. Infektionssjukdomen snäckfeber förekommer framför allt i tropiska och subtropsiska länder, och urinblåsecancer är den vanligaste cancerformen i Egypten och vissa andra länder i Afrika samt vissa länder i Mellanöstern vilket har kopplats till snäckfeber.

Riskfaktorer

De främsta riskfaktorerna för att utveckla urinvägscancer är hög ålder, rökning, exponering för cancerframkallande ämnen samt tidigare genomgången cancerbehandling.

Urinvägscancer är i regel inte ärftlig. Endast omkring 4 % av de som diagnostiseras har en nära släkting som tidigare insjuknat.

Rökning är den enskilt största riskfaktorn och beräknas stå för ungefär 50 % av alla fall av urinblåsecancer. Den näst vanligaste riskfaktorn är yrkesmässig exponering för skadliga ämnen. Personer som arbetar eller har arbetat inom kemisk industri, färg- och gummitillverkning, textilproduktion eller med dieselavgaser löper en ökad risk.

Exempel på kända cancerframkallande ämnen som kan kopplas till urinvägscancer är aromatiska aminer (till exempel 2-naftylamin och benzidin), polycykliska aromatiska kolväten (PAH), arsenik samt vissa lösningsmedel och färgämnen.

Symptom

Det vanligaste symtomet vid urinvägscancer är synligt blod i urinen (makroskopisk hematuri), vilket ofta kan uppträda utan andra urinvägssymtom. Förekomst av blod i urinen bör alltid utredas vidare, och patienten remitteras i regel enligt det standardiserad vårdförlopp (SVF) som finns i Sverige.

Andra möjliga symtom inkluderar olika typer av kisseribesvär, såsom täta trängningar, sveda vid urinering eller återkommande urinvägsinfektioner. En del patienter kan även uppleva smärta i nedre delen av buken eller i ryggen, särskilt om tumören sitter högre upp i urinvägarna eller om sjukdomen är mer avancerad.

Differential diagnoser

Blod i urinen kan orsakas av flera andra tillstånd än cancer. Den vanligaste orsaken hos kvinnor är urinvägsinfektion, medan godartad prostataförstoring är en vanlig orsak hos män.

Andra möjliga orsaker inkluderar njur- eller urinvägsstenar, som kan ge upphov till både smärta och blödning. I sällsynta fall kan även endometrios med tillväxt i urinblåsan ge liknande symtom.

Diagnos

Utredningen av urinvägscancer omfattar vanligtvis både de nedre och övre urinvägarna. Inom ramen för SVF ingår därför undersökning av urinblåsan med cystoskopi (kamera undersökning) och av njurbäcken samt urinledare med datortomografi (DT)

Vid cystoskopi förs ett tunt instrument med kamera in via urinröret för att inspektera slemhinnan i urinröret och urinblåsan. Om en förändring påträffas går man i regel vidare med ett kirurgiskt ingrepp för att både bekräfta diagnosen och påbörja behandling. Med hjälp av datortomografi kan man utvärdera de övre urinvägarna – det vill säga njurbäcken och urinledare – för att avgöra om symtomen kan bero på en tumör högre upp i urinvägssystemet.

Som en del av utredningen analyseras även ett urinprov för att studera förekomsten av cancerceller. Undersökningen kallas urincytologi.

Urinblåsecancer

För att säkert fastställa diagnosen vid misstanke om urinblåsecancer utförs oftast en transuretral resektion av blåstumör (TUR-B). Under ingreppet förs ett instrument in genom urinröret för att avlägsna tumörvävnaden. Man avlägsnar så mycket av tumören som möjligt och man tar även en bit urinblåsans muskelvägg för att kunna bedöma hur djupt tumören växer. Det borttagna vävnadsmaterialet skickas till en patolog som analyserar cellerna i mikroskop för att avgöra om det rör sig om en malign förändring samt dess växtdjup.

Efter en TUR-B kan patienten uppleva tillfälliga irritationssymtom från urinvägarna, såsom blod i urinen, täta trängningar och sveda. Dessa besvär går vanligen över inom några dagar.

Uretär- och njurbäckencancer

DT-undersökning och urincytologi är viktiga för diagnos av cancer i dem övre urinvägarna. Man bör även utföra en kamera undersökning av dem övre urinvägarna för att ta biopsi och eventuellt en cytologi från det påverkade området.

Behandling

Valet av behandling beror både på tumörens egenskaper – såsom hur avancerad den är, dess storlek, lokalisation och hur djupt den växer – samt på patientens individuella förutsättningar. Faktorer som ålder, samsjuklighet, livsstil och det allmänna fysiska och psykiska hälsotillståndet spelar en viktig roll i beslutet om vilken behandling som är mest lämplig för varje enskild individ.

Urinblåsecancer

Första behandlingssteget för en urinblåsecancer är en Tur-B, efter operationen kan man få en injektion av ett cellgiftsmedel som heter mitomycin C. Om man har en ytligt växande blåstumör kan man därefter erhålla fortsatta injektioner med antingen mitomycin C eller Bacillus Calmette-Guérin (BCG) som är ett vaccin mot tuberkulos för att minska risken för återkomst.

Vid en djupt växande blåstumör kan man behöva behandla med kirurgi. Beroende på hur djupt tumören sträcker sig i blåsan, hur den växer mot omkringliggande organ samt eventuell spridning kan man även komplettera med cellgifter före eller efter operation och i vissa fall strålbehandling.

Man brukar utföra en s.k. cystektomi med en urinavledning. Under en cystektomi tar man tar bort urinblåsan och vissa omkringliggande organ som t.ex. prostatan hos män och livmoder hos kvinnor. Man kopplar även om urinledarna så urinen som produceras av njurarna kan tämma sig på annat vid när blåsan är borta. Den vanligaste urinavledningsformen är en s.k. Brickerdeviation när man syr ihop urinledarna och kopplar ihop dem med en tarmbit som sys till huden. Då får man en urostomi som är kopplad till en påse på magen.

Uretär- och njurbäckencancer

Behandlingsvalet vid cancer i urinledare och njurbäcken beror på faktorer som tumörens växtmönster, lokalisation och eventuell spridning.

I vissa fall kan tumören behandlas endoskopiskt, vilket innebär att man för in ett smalt instrument med kamera via urinledaren upp till njurbäckenet och avlägsnar eller förstör tumören genom så kallad ablation.

Beroende på tumörtyp och spridningsgrad kan en mer omfattande kirurgisk behandling vara nödvändig. Det kan innebära en resektion av urinledaren (där en mindre del klipps bort) eller en radikal nefrouretärektomi, vilket betyder att hela njuren och urinledaren avlägsnas så nära urinblåsan som möjligt.

Vid låggradig cancer är de onkologiska resultaten ofta jämförbara mellan minimalinvasiv behandling och radikal nefrouretärektomi. Dock är risken för återfall högre efter minimalinvasiv behandling, vilket innebär att patienten i vissa fall kan behöva genomgå flera endoskopiska ingrepp under sin livstid.

Uretracancer

Behandlingsmetoder inkluderar kirurgi, cellgiftsbehandling, strålbehandling och immunterapi beroende på tumör storlek, lokalisation, ålder och kön. Vid avancerad sjukdom rekommenderar en multimodal behandlingmetod pga förbättrad överlevnad.