Hoppa till innehÄllet

Stockholms-e

LÀgg till lÀnkar
FrÄn Wikipedia
(Omdirigerad frÄn Stockholmsrim)
Stockholms-e

Svenskans vokalsystem. Stockholms-e innebĂ€r att /ɛ/ och /e/ sammanfaller till samma vokalljud.

Stockholms-e Ă€r ett fonologiskt fenomen inom vissa svenska dialekter som innebĂ€r ett sammanfall mellan Ă€-ljudet och e-ljudet (IPA: /ɛ/ respektive /e/).[1] Ofta Ă„syftas i synnerhet sammanfallet mellan de lĂ„nga vokalerna[2][3], vilket innebĂ€r att mĂ€ta och meta uttalas identiskt, men Ă€ven sammanfallet av de korta vokalerna, det vill sĂ€ga att sĂ€tt och sett uttalas likadant, benĂ€mns ibland som Stockholms-e.[1][4]

Sammanfallet av de lÄnga vokalerna har traditionellt förekommit i ett mindre omrÄde i Uppland[5] och runt Stockholm, pÄ finlandssvenska och i östra Blekinge, t.ex. i karlskronitiska.[6][7] Sammanfallet av de korta vokalerna Àr dÀremot mycket vanligt i centralsvenska och verkar förekomma i högre grad hos yngre Àn hos Àldre; dessutom förekommer det Àven pÄ Gotland och i finlandssvenskan.[6]

Utfallet av sammanfallet av de lÄnga vokalerna Àr oftast en e-vokal meta [meːta][1][6][7], eller ett mellanting mellan de bÄda vokalerna[5][8]. Sammanfallet sker dock inte före /r/, eftersom À uttalas mera öppet framför detta ljud (IPA: [Ê]). DÀrför uttalas lÀra och lera med distinkta vokaler Àven hos dem som har Stockholms-e.[6][7]

Historia och status

[redigera | redigera wikitext]

Ett liknande sammanfall har funnits tidigt i Upplands och GÀstriklands folkmÄl dÀr Àldre lÄngt À-ljud sammanföll med lÄngt e-ljud, sÄ att vÀsa och slÀpa uttalas med samma e-vokal som i sten. PÄ sina hÄll har detta lÄnga /e/ Àven diftongerats till viesa och stien, o.s.v.[9] I dessa folkmÄl pÄverkade detta dock inte det historiskt korta À-ljudet, sÄ att lÀsa ÀndÄ uttalats med À-vokal. I Stockholms stadsmÄl kom vokalen i lÀsa senare att sammanfalla med /e/ under 1800-talet.[9]

Ett tidigt vittnesbörd om sammanfallet i Stockholm Ă„terfinns i Winterbladet frĂ„n 1853, dĂ€r en sydsvensk skribent ondgör sig över ”oriktiga vĂ€xelljud, som uppkommit i Stockholm, dĂ€r förmĂ„gan att skilja e- och Ă€-ljuden tyckes vara förlorad, sĂ„som i annonser och pĂ„ skyltar dagligen synes af Bred-gĂ„rdar, WĂ€f-manglar o. s. v.” (d.v.s. brĂ€dgĂ„rdar respektive vevmanglar)[10] I Bellmans diktning frĂ„n slutet av 1700-talet finner man i stort sett inga tecken pĂ„ vokalsammanfall i form av stockholmsrim. De skenbara fĂ„ som finns, sĂ„som grĂ€t–förtret beror inte pĂ„ Stockholms-e, utan pĂ„ en Ă€ldre e-vokal i ord som grĂ€t, knĂ€ och lĂ€t m.fl., en vokal som var dialektalt spridd över ett mycket större omrĂ„de frĂ„n MĂ€laren och norrut.[11][12] Just formen gret fanns t.o.m. Ă€nnu som biform i sjunde upplagan av SAOL frĂ„n Ă„r 1900.[13] Rim som Ă€ter–heter i Fredmans epistel n:o 68 Ă€r möjligen frĂ„ga om nödrim.[12]

Under 1800-talet var sammanfallet i Stockholm en högstatusmarkör.[1] Stockholms-e fanns i de bildades sprĂ„k och var vanligt som rim i poesin hos diktare som Verner von Heidenstam och August Strindberg.[3] I de Ă€ldsta ljudinspelningarna av stockholmska Ă„terfinns Stockholms-e hos t.ex. den högutbildade upptĂ€cktsresanden Sven Hedin, född 1865, men inte lika utprĂ€glat hos den jĂ€mngamle stuveriarbetaren Per Ludvig Lindgren.[14] I en beskrivning av stockholmskt ungdomssprĂ„k frĂ„n 1898 i Svenska Dagbladet nĂ€mns flera för arbetarklassen karakteristiska sprĂ„kdrag, men Stockholms-e Ă€r inte ett av dem.[15] Sammanfallet kritiseras likvĂ€l i en sprĂ„kdebatt i slutet av 1890-talet dĂ€r det kallas för en ”sprĂ„kvidrighet”. Verner von Heidenstam, som sjĂ€lv begagnade uttalet i sina rim, försvarade dock draget och menade i stĂ€llet att Ă€-vokalen ”hörde hemma bland fĂ„ren i beteshagen”.[15]

PĂ„ 1900-talet tas sprĂ„kdraget dock upp i arbetarklassens sprĂ„k (”Ekensnack”) och börjar dĂ€refter att bli stigmatiserat. I en intervju i Dagens Nyheter frĂ„n 1918 kritiserar lektorn Odal Ottelin bl.a. Stockholms-e och anser att det Ă€r en orsak till bristande klarhet och tydlighet.[16] PĂ„ samma sĂ€tt kritiserar Otto von Friesen stockholmskan hĂ„rt i en intervju i Nya Dagligt Allehanda frĂ„n 1928 dĂ€r han bl.a. sĂ€ger att sammanfallet förorsakar tvetydighet.[16] Sammanfallet kritiserades Ă„nyo fem Ă„r senare i samma tidning av von Friesen tillsammans med sprĂ„kvetarna Elias WessĂ©n, Bengt Hesselman, Erik Wellander och Olof Gjerdman. Stockholmsdialekten, och Stockholms-e:et med den, ansĂ„gs av von Friesen vara ett ”blandsprĂ„k” som inte lĂ€mpar sig som rikssprĂ„k och att Stockholmspojkar som vĂ€xer upp riskerar att bli ”sprĂ„kliga smittospridare”.[16]

Senare utveckling

[redigera | redigera wikitext]

Stockholms-e kom att gĂ„ frĂ„n att vara ett högstatusdrag till att bli en del av en mera allmĂ€n stockholmska. I inspelningar av stockholmare födda mellan Ă„r 1860 och 1945 förekommer det i stort sett hos alla talare, oavsett social bakgrund.[17] Till exempel har kung Carl XVI Gustaf (f. 1946) Stockholms-e, men inte hans barn Kronprinsessan Victoria (f. 1977), Prins Carl Philip (f. 1979) och Prinsessan Madeleine (f. 1982).[18] De senaste decennierna har Stockholms-e blivit allt ovanligare. År 1990 undersökte Ulla-Britt Kotsinas förekomsten av Stockholms-e bland högstadie- och gymnasieungdomar, och fann att det dĂ„ hade blivit ganska ovanligt. Hos 14–17-Ă„ringar fanns det frĂ€mst bevarat hos pojkar i de södra förorterna till Stockholm.[19] Bland unga stockholmare Ă„r 2016 förekom det knappt alls, enligt dialektforskaren Jenny Öqvist.[17] I stĂ€llet anvĂ€nder yngre stockholmare ofta ett mera öppet Ă€-ljud som det i lĂ€ra, fast i alla positioner, sĂ„ att lĂ€ra och lĂ€ka uttalas med samma vokal: [lÊːra] och [lÊːka].[20][17] Detta uttal förekom redan i Kotsinas inspelningar frĂ„n 1990-talet[19], och t.ex. i prins Carl Philips och prinsessan Madeleines tal, men inte i kronprinsessan Victorias.[18]

Stockholmsrim

[redigera | redigera wikitext]

Sammanfallet mellan de bĂ„da vokalerna medför att flera ord rimmar som pĂ„ andra dialekter inte skulle göra det, t.ex. Ă€ta–feta eller grĂ€va–leva, ett s.k. dialektrim. SĂ„dana rim Ă€r t.ex. vanliga hos t.ex. August Strindberg, Oscar Levertin och Verner von Heidenstam och brukar kallas stockholmsrim eller upplandsrim.[21][22] Eftersom finlandssvenskan har samma sammanfall förekommer dylika rim Ă€ven hos finlĂ€ndska poeter; Karl August Tavaststjerna rimmar t.ex. farvĂ€l pĂ„ del.[23]

” Den som kunde i stormen bedja,
men sprungen Àr bönens ked.
Sen mitt hjÀrta tog syndens stÀdja
fĂ„r aldrig det frist eller fred.		 „
– Oscar Levertin, Lancelots sĂ„ng (1894)
” GĂ„! skura dina tĂ€nder,
FörrÀn du bits ditt fÀ!
GÄ! tvÀtta dina hÀnder
I Musernas bidet!		 „
– August Strindberg, Idealistkritik (1913)
” Berget högt öfver sundets spegel
nickar mossigt ett tungt farvÀl;
lÄg ej under det hvitt ett segel,
tog ej Hon i dess afsked del?		 „
– Karl August Tavaststjerna, SkĂ€rgĂ„rdsfarvĂ€l (1883)
” Magister Tjeder stiger neder
frÄn sin sjuvÄnings-kateder:
Mycket mat mor Margareta,
böcker kan man inte Àta
för de Ă€r sĂ„ vinkelrĂ€ta!		 „
– Lennart Hellsing, ABC (1961)

I populÀrkulturen

[redigera | redigera wikitext]

Sammanfallet av vokalerna spelar en roll i musikalen My Fair Lady i Gösta Rybrants översĂ€ttning. I det engelska originalet sjunger huvudpersonerna Eliza och professor Higgins en duett som uttalsövning. Texten bygger pĂ„ frasen the rain in Spain stays mainly in the plain dĂ€r Eliza ska lĂ€ra sig att uttala frasen med överklassuttal i stĂ€llet för sitt stigmatiserade cockneyuttal. PĂ„ cockneyengelska uttalas diftongen [eÉȘ] som i Spain nĂ€mligen med en mera öppen vokal [ĂŠÉȘ ~ aÉȘ], sĂ„ att uttalet av Spain nĂ€rmar sig spine.[24] I Gösta Rybrants översĂ€ttning lyder frasen i stĂ€llet den spanska rĂ€ven rev en annan rĂ€v och bygger pĂ„ det stockholmska vokalsammanfallet i rĂ€v och rev.[25]

Se Àven

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. 1 2 3 4 Kotsinas 2008, s. 429.
  2. ↑ Kotsinas 1991, s. 167.
  3. 1 2 Josephson 2017.
  4. ↑ KĂ€llskog 1993, s. 68f.
  5. 1 2 Noreen 1903, s. 108.
  6. 1 2 3 4 Leinonen 2010, s. 21–22.
  7. 1 2 3 Bruce 2010, s. 115.
  8. ↑ Hesselman 1918.
  9. 1 2 Hesselman 1905, s. 114–115.
  10. ↑ Hasselman 1905, s. 105–106.
  11. ↑ Hesselman 1905, s. 102–104.
  12. 1 2 Reinhammar 1993.
  13. ↑ SAOL 1900, s. 101.
  14. ↑ Kotsinas 2008, s. 430.
  15. 1 2 Kotsinas 2008, s. 440.
  16. 1 2 3 Kotsinas 1991, s. 171–173.
  17. 1 2 3 Öqvist 2016.
  18. 1 2 Öqvist 2015.
  19. 1 2 Wahlund 1995.
  20. ↑ Gross 2016.
  21. ↑ Henrikson 1982.
  22. ↑ Berg 1916.
  23. ↑ Noreen 1903, s. 95.
  24. ↑ Wells 1982, s. 307.
  25. ↑ Persson, Sven Hugo. ”Gösta Rybrant, 1904–1967”. Svenskt översĂ€ttarlexikon. Litteraturbanken. https://litteraturbanken.se/%C3%B6vers%C3%A4ttarlexikon/artiklar/G%C3%B6sta_Rybrant. LĂ€st 9 juni 2021.

KÀllförteckning

[redigera | redigera wikitext]
  • Bruce, Gösta (2010), VĂ„r fonetiska geografi: om svenskans accenter, melodi och uttal. (1:a uppl.), Lund: Studentlitteratur 
  • Kotsinas, Ulla-Britt (1991), ”Attityder till storstadssprĂ„k”, i Kotsinas, Ulla-Britt; Berge, Kjell Lars, StorstadssprĂ„k och storstadskultur i Norden: föredrag frĂ„n ett forskarsymposium, MINS: meddelanden frĂ„n Institutionen för nordiska sprĂ„k vid Stockholms universitet, Stockholm: Institutionen för nordiska sprĂ„k vid Stockholms universitet, s. 163–184 
  • Kotsinas, Ulla-Britt (2008), ”StockholmssprĂ„k”, i Christensson, Jakob, Signums svenska kulturhistoria: Det moderna genombrottet, Stockholm: Signum, s. 425–452 
  • KĂ€llskog, Margareta, red. (1993), UpplĂ€ndska: sprĂ„kprov med kommentar, Skrifter utgivna genom Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. Ser. A, FolkmĂ„l, 0348-4475 ; 22, Uppsala: Dialekt- och folkminnesarkivet 
  • Noreen, Adolf (1903), VĂ„rt sprĂ„k: nysvensk grammatik i utförlig framstĂ€llning., "1", Lund: Gleerup 
  • Wells, John Christopher (1982), Accents of English 2 – The British isles 

Vidare lÀsning

[redigera | redigera wikitext]
HĂ€mtad frĂ„n ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Stockholms-e&oldid=58701276#Stockholmsrim”