Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland / 413-414 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rim, metr.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Rim, metr. Termen rim har tagits i ganska olika
mening af olika författare. I sin allra vidsträcktaste
bemärkelse har det varit liktydigt med: på märkbart
sätt återkommande likartade eller identiska ljud
eller ljudförbindelser. Man har då under denna term
sammanfattat såväl allitteration (se d. o.) och
assonans (se d. o.) som slutrim, hvilket vanligen
är hvad som menas med rim och hvartill termen äfven
lämpligen bör inskränkas. Anmärkas bör emellertid,
att helassonans i ordslut sammanfaller med rim i
denna inskränktare bemärkelse. Rimmet förekommer
tillfälligtvis i vanligt tal och prosaframställning,
men har då gifvetvis ingen betydelse, eftersom det
icke efersträfvats och alltså icke fyllt någon af
den talande eller skrifvande ställd uppgift. Med en
sådan uppgift åter finnes det anbragt i en mängd
stående ordförbindelser (i ur och skur, don efter
person, gömdt är icke glömdt, den enes död den andres
bröd o. s. v.), där det, liksom allitteration och
assonans i liknande ordförbindelser, afser att
i svårförgätlig form fasthålla en konstant eller
gång på gång uppdykande företeelse, d. v. s. tjänar
minnet till hjälp, på samma gång det ger den en så
att säga än mer lagbunden eller förstärkt karaktär
(jfr Å. W:son Munthe, "Språkrim" i "Ord och bild",
1894). Till metriken hör rimmet i den mån, som det
spelar en rytmisk roll; dess stilistiska, som väl
torde få anses vara af större vikt, består i det
behagliga språkmusikaliska ackordet och de vid detta
fästa föreställningarna och stämningarna. Slutrimmet
består, enligt svensk uppfattning, i: "fullständig
samklang mellan (ord och) takter i afseende på
slutljuden" (N. Beckman). Rimmet måste sträcka sig
från och med den sista i höjning stående vokalen i en
vers till och med sista ljudet i samma vers; stundom
sträcker det sig längre tillbaka (t. ex. till l:et
i blår - slår), hvilket i svensk vers icke ansetts
vara af någon betydelse, men däremot eftersträfvas i
fransk (det kallas där rime riche). Den fullständiga
samklangen får icke innebära, att två identiska ord
rimma på hvarann; såväl iterationsrim (sedan - sedan)
som homonymrim (värden - världen) göra mindre verkan
än andra, därest icke skalden åsyftat en särskild
effekt, hvilket emellertid oftast är fallet, då
dessa sällsynta rim uppträda, såsom t. ex. i Talis
Qualis’ dikt "Sveaborg" och vissa på det förra
slagets rim byggda diktslag (t. ex. "En ghasel" af
Fröding). Två kraf bruka ställas på rimmet ur ljudlig
synpunkt. Främst att rimmet är rent. Bristfälliga i
detta hänseende äro exempelvis Karl - al cch vecka -
sticka. Hithörande grupper äro 1) traditionella rim,
sådana, som bero på ett numera föråldradt uttal eller
genom missförstånd uppkommen språkform (t. ex. fordna
- vordna); 2) rim för ögat (1. ortografiska rim), där
stafningen är lika trots ljudens olikhet (t. ex. Hans
- glans); 3) vu1gärrim, där uttalet af det ena
rimordet måste tillhöra en lägre stilart än uttalet
af det andra, om orden skola rimma oklanderligt
(t. ex. sunnan - undan). Närstående äro dialektala
rim, där ljudidentiteten mellan rimorden uppstår
endast då det ena uttalas på dialekt (t. ex. sjön -
snön). De vanligaste och mest omskrifna af dessa
slags rim äro de s. k. Stockholms- 1. Upplandsrimmen,
i hvilka e- och ä-ljud
sammanfalla (t. ex. lefva - gräfva); i finländsk poesi
möta ofta rim af typerna sett - det. Trots häftigt
ogillande af dessa rim, torde de i viss mån kunna
sägas vara berättigade, eftersom det individuella
språkbruket utan tvifvel har sina vidsträcktaste
rättigheter i den vittra framställningen och där minst
af allt kan tvingas eller bör vika för uniformerande
"riksspråkliga" tendenser. En fonetisk olikhet, som
icke räknas som sådan vid rimning, är skillnaden
mellan akut och grav accent (t. ex. sägen - mig
vägen); halflånga stafvelser kunna fullgodt rimma med
långa, och ännu större olikhet i kvantitet behöfver
icke uppfattas som rimfel, om versarten är sådan,
att verssluten föga framträda. Bland krafven på ett
godt rim uppställes vanligen äfven det, att det
skall innehålla minst en starktonig stafvelse;
gäller detta än om ett mycket stort antal fall,
torde det icke kunna betraktas som undantagslöst;
både enstaka rim och rimpar kunna vara svagtoniga,
utan att diktens verkan lider däraf, det beror på
rimningens olika uppgift i olika framställning och den
därmed sammanhängande olika rytmiseringen af versen;
mot den oftare användningen af sådana, s. k. slöa
rim, under 1700-talet (t. ex. rörelse - klipporne)
medförde det tidigare 1800-talet en bestämd och
framgångsrik reaktion, likväl utan att de någonsin
fullt fördrifvits. Ur innehållslig synpunkt har
det ofta kräfts, att rimmen skola falla på versens
betydelsefullaste ord eller åtminstone ej bestå af de
ringaste bi- eller bindeorden. Äfven denna fordran
är i hufvudsak berättigad, men får icke drifvas
i alla fall; då rimmet, ett akustiskt stilmedel,
aldrig är mål, utan alltid medel, beror det på
framställningssättet i dess helhet och ifrågavarande
dikts art, huruvida rimmet skall vara mer eller mindre
framträdande. Vissa diktformer, t. ex. sonetten,
äro mer eller mindre beroende af, att rimmen få
göra sig starkt gällande, likaså vissa individuella
skaldestilar. Den teoretiska undersökningen har att
uppmärksamma, om ej de mera påfallande afvikelserna
från de allmänna reglerna i själfva verket tillgodose
diktens ekonomi bättre, än iakttagandet af dem skulle
gjort. - Rimmen indelas efter det antal stafvelser,
som ingå i dem, i: enstaviga (1. manliga),
t. ex. man - kan;

tvåstafviga (1. kvinnliga), t. ex. kvinna
- finna;

trestafviga, t. ex. brinnande - rinnande (äfven
kallade löpande); tjocknar nu - slocknar nu;

fyrstafviga, t. ex. förstockade mig - bockade mig;
skuttade ut - gluttade ut.

Som exemplen visa, förekomma rim, som omfatta två
versfötter l. takter. Att rimmen bestå af två ord (tog
jag - slog jag) eller ha mer än en stafvelse betonad
(t. ex. rolös - trolös), förekommer också. Dubbelrim
finnas stundom, t. ex. svajande gnäll - majande kväll;
tryggt håll - styggt troll. Inrim, d. v. s. ord, som
rimma inuti versen (t. ex. "Vårlåt" af Karlfeldt),
afse i regel enbart stilistisk effekt, men kunna
äfven markera ledslut. Rytmiskt tjänar rimmet till
att framhålla versgränserna och sammanbinda verser
eller versgrupper. Det har på grund häraf sin största
betydelse för den strofiska dikten. Genom olika
sammanställningar af olika slags

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>