Digraf

”Ll” i katalanska (uttal: IPA: /lj/) är en digraf.

Betydelse	–	tvestavigt ljud
Exempel	–	lj – ”ljud” sj – ”själ” tj – ”tjock”
Relaterat	–	ligatur (samskriven digraf) trigraf (trestavig digraf)

Digraf är två eller fler bokstäver (grafem) som tillsammans betecknar ett språkljud (fonem),^[1] så kallat samljud (fornsvenska: samliudh), till exempel hj i Hjalmar och lj i ljus. I äldre tider skrevs även lång vokal med dubbelvokal, såsom oo i fornsvenska: blood.

Digraf ska skiljas från den snarlika termen ligatur. Detta senare är en sammanskrivning av två (oftast två) tecken till ett nytt tecken (bokstav). Exempel är æ (från a och e) och œ (från o och e)^[1] samt typografiska sammanskrivningar med bland annat f (exempel: ﬁ och ﬂ). Även en del vanliga svenska bokstäver har ursprung som ligaturer (w ur v och v; även å ur a och o)

Svenska

Digrafer i svenskan

Ett antal ljud (fonem) skrivs i standardsvenska språket i form av digrafer. Nedan listas några av dessa:

j-ljud

dj – ”djup”, ”djur”, ”djungel”, djävlar”
gj – ”gjorde”
hj – ”hjärna”
lj – ”ljud”, ”ljus”, ”ljung”

k-ljud

ch (istället för kk) – ”och”
ck (istället för kk) – ”ockej”, ”säck”

ng-ljud

ng – ”ingen”, ”äng”

o-ljud

ou (lånord från franska)
oo (lånord från engelska)

s-ljud

sc – ”scenario”

t-ljud

dt (arkaism) – ”ondt”, ”rödt”, ”sedt”, ”såldt”, ”trodt”, ”wärdt”

ä-ljud

ae (ofta i namn) – ”Aethel”

ö-ljud

au (arkaism) – ”aur”
oe (ofta i namn) – ”Boelke”

sje-ljud

ch – ”chef”, ”chaufför”
rs – orsak, värst
sh – ”shilling”, ”shock”
sj (äldre: si) – ”sjal”, ”sju”, ”sjö”
sk – ”skika”, ”skikt”, ”skit”, ”skön”

tje-ljud

kj – ”kjol”
tj – ”tjur”, ”tjäder”, ”tjäna”

En variant av digraf är dubbelskrivna konsonanter, som i standardsvenskan inte betecknar ett annat och längre konsonantfonem^[a] och ofta syns efter kort vokal.

H-digrafer för frikativor i svenskan

I äldre tid fanns flera digrafer för frikativor (och liknande), vanligen olika kombinationer med h. Eftersom /h/ inte annars förekom inuti ord var det möjligt att för svensk skrift skapa digrafer med h för ljud som annars saknade egen beteckning.^[2] Under 1300-talet skrotades de sista icke-latinska bokstäverna som þ till förmån för h-digrafer som kunde skrivas ut med vanliga konventionella latinska alfabetet.^[2]

bh (ƀ), [β] – frikativt b
ch (ħ), [x] – tonlös velar frikativa
dh (đ), [ð] – frikativt d
gh (ǥ), [ɣ] – frikativt g
sh (ꞩ), /ʃ/ – sj-ljud
th (þ), /þ/ – frikativt t
zh (ƶ), [ʒ] – tonande postalveolar frikativa

Ytterligare finns sällsynta stavningar och stiliseringar som ih, lh, rh, wh med mera. H-kunde användas förhållandemässigt fritt för att markera ljudändring.^[2]

Dessa förekommer än arkaiskt i vissa stavningar men uttalas då främst icke frikativt. De förekommer än frikativt i språkforskning för att skriva ut frikativa fonem med det latinska standardalfabetet och används även i ortografin för vissa fornspråk såsom yngre fornsvenska.

Trigrafer i svenskan

Ett relaterat begrepp är trigraf, som är tre bokstäver som bildar ett ljud.^[3] Här är några exempel ur standardsvenska:

sje-ljud:
- sch – ”schack”
- skj – ”skjorta”, ”skjul”, ”skjuta”
- ssi – ”diskussion”
- stj – ”stjärna”

ng-ljud:
- ngh (föråldrat) – ”singhna”, ”tärningh”, ”ugngh”

Betecknen trigraf finns i svensk skrift sedan 1867,^[4] medan digraf först användes i svensk skrift 1828.^[5]

Se även

ligatur

Kommentarer

↑ Dubbelskrivna konsonanter i standardsvenska kan vara längre fonetiskt sett, men det finns ingen fonematisk skillnad mellan långa och korta konsonanter. I exempelvis finska motsvaras dubbelskriven konsonant dock av en förlängning även av konsonantljudet, som kan kontrastera med kort konsonant i minimala par.