Hoppa till innehÄllet

VĂ€gtrafikolyckor i Stockholm

LÀgg till lÀnkar
FrÄn Wikipedia
Trafikolycka i SkÀrholmen, 2011.
Polisrapporterade trafikskadade i Stockholms kommun, 1986-2006.

VÀgtrafikolyckor i Stockholm har registrerats och utvÀrderats första gÄngen Är 1914. DÄ polisrapporterades 600 trafikolyckor med 20 omkomna personer i Stockholm, det var lika mÄnga dödade som Är 2000, men med betydligt lÀgre befolkningsantal och bara omkring 3 200 registrerade motorfordon pÄ Stockholms gator. Trots en rad trafikförbÀttringsÄtgÀrder steg olyckstalen till en första topp Är 1930 med 45 dödade.

FrĂ„n och med 1935 började Statistiska centralbyrĂ„n redovisa Ă„rliga statistiska meddelanden över ”Olyckor vid trafik med motorfordon”. Samma Ă„r började Ă€ven Stockholms gatukontor systematisk uppfölja och dokumentera olycksutvecklingen med bland annat översiktskartor, som gav en illustrativ och tydlig överblick över stadens trafikfarliga gator och korsningar.

Efter andra vÀrldskriget fortsatte ökningen av dödstalen, sÀrskilt under 1950- och 1960-talen och nÄdde 1960 och 1968 över 70 dödade personer i Stockholmstrafiken, en notering som dÀrefter inte skulle uppnÄs igen. PÄ 1970-talet sjönk antal omkomna i Stockholmstrafiken kraftig och Är 2006 noterades den hittills lÀgsta siffran med 7 dödade. Detta Àr sÄvÀl nationell som internationell en mycket lÄg siffra.

Den officiella trafikolycksstatistiken grundar sig pĂ„ de olyckor som rapporteras till polisen, men inte alla trafikolyckor anmĂ€ls. Hur mĂ„nga som verkligen trafikskadas i Stockholm vet ingen med sĂ€kerhet. Enligt uppskattningar som Stockholms stads trafikkontor lĂ„tit göra kan det röra sig om 5 000 – 5 800 personer varje Ă„r. I stadens trafiksĂ€kerhetsprogram Ă€r det övergripande mĂ„let fram till 2020 en 40-procentig minskning av antalet dödade och svĂ„rt skadade i polisrapporterade trafikolyckor.

Historik

[redigera | redigera wikitext]
Stockholms brandförsvar rycker ut; hÀsten i förgrunden blir skrÀmd och skenar, 1880-tal.

Före bilismens tid var allvarliga trafikolyckor i Stockholm sÀllsynta. Trots att hÀsttrafiken var omfattande sÄ gick det inte sÀrskilt fort. HÀstar som drog vagnar pÄ Stockholms gator hade i regel en hastighet pÄ fem till tio kilometer per timme och det gav en kort bromsstrÀcka. Stockholmsvana hÀstar hjÀlpte dessutom sjÀlva till med att trafiken skulle avlöpa friktionsfri. De hittade hem, Àven om kusken skulle ta sig en tupplur pÄ kuskbocken.[1]

I och med jÀrnvÀgens intÄg till Stockholm pÄ 1870-talet började olycksfrekvensen att stiga. Enligt samtida rapporter kunde hÀstar vid exempelvis MÀlartorget eller Kornhamnstorg bli skrÀmda och skenade, nÀr ett förbipasserande tÄg visslade. LikasÄ blev hÀstar skrÀmda av Stockholms brandförsvar under utryckning nÀr brandmÀnnen blÄste i sina horn för att fÄ fri vÀg. Kring sekelskiftet 1900 var Stockholms gatunÀt praktiskt taget bilfritt, men nÀr Stockholms första bilar smattrade över stadens vÀgar blev hÀstar rÀdda.

I en stad, praktiskt taget utan gÄngbanor eller refuganordningar, utan reglerad trafik och dÀr gatulivet utspelade sig mitt pÄ gatan Àr det inte förvÄnansvÀrt att bilolyckor dominerade. Att mötande trafik skulle hÄlla till vÀnster stadgades redan i 1734 Ärs gÀstgiveriförordning. DÀr hette det bland annat: [2]

” § 23. NĂ€r Resande eller Farande i StĂ€der eller pĂ„ Landet mötas, böra de til hvar sin vĂ€nstra sida sĂ„ledes vika, at de hinderlöst kunna komma hvarannan förbi, vid Tio Daler Silfvermynts Bot för den, som hĂ€remot bryter; Ă€r VĂ€gen för trĂ„ng, at endera mĂ„ste nödvĂ€ndigt Ă„ sidan, dĂ„ vike den gĂ„ende för den ridande, den ridande för den Ă„kande, KĂ€rra före Vagn, den mindre Vagn för den större, den tomme eller den med Folk uti för den med Lass, det mindre Lasset för det större
 „

Före bilismens genombrott kördes Ă€ndĂ„ pĂ„ breda gator och öppna platser sĂ„ som man ansĂ„g det lĂ€mpligast och mest praktiskt, det vill sĂ€ga "i en enda röra". Men bilar hade fĂ„ngat allmĂ€nhetens intresse. Den första bilutstĂ€llningen i Stockholm Ă€gde rum Ă„r 1903 i Idrottsparken pĂ„ platsen för nuvarande Stockholms stadion. Åren 1905 och 1907 följde ytterligare tvĂ„ bilutstĂ€llningar.[3] Med trafikregler frĂ„n 1700-talet skulle nu ett helt nytt fordonsslag börja trafikera stadens gator, nĂ€mligen motordrivna fordon. Resultatet blev oproportionerligt mĂ„nga trafikolyckor i förhĂ„llande till trafikmĂ€ngden. [4]

Den första olycksfallsstatistiken Är 1914

[redigera | redigera wikitext]
Gustav Adolfs torg: i rondellen stÄr en polisman som övervakar trafiken, 1910.

Sveriges första bot för fortkörning fick bokhÄllaren Carl Oscar Henning Forslund nÀr han körde sin automobil pÄ StrandvÀgen den 26 maj 1900. Enligt polisrapporten framförde han ...automobilen i den starkaste fart sÄ att annan deraf kunde skadas, och utan det ringaste bry sig konstapelns vid bÄda tillfÀllena till Forslund gifvna tillrop att ej köra sÄ fort. Fem dagar senare dömdes Forslund vid Polisdomstolen till 10 kronors böter för "öfverdÄdig framfart".[5]

NĂ€r registreringen av motorfordon började 1905 fanns 177 bilar i huvudstaden och tio Ă„r senare var det 3 169 bilar och lastbilar (bussar fanns inte Ă€n).[6] Den första grundliga undersökning om trafikolyckor i Stockholm gjordes 1914 och det var polisrapporter som lades till grund. Under hela detta Ă„r rapporterades 600 trafikolyckor av dem togs 532 olyckor in i den statistiska bearbetningen. Man konstaterade att bilolyckor dominerade ”i denna automobilismens tidevarv”. NĂ€r facit drogs efter Ă„rets slut visade de sig att bilar i kollision uppgick till 416, hĂ€stfordon till 114, spĂ„rvagnar till 114, cyklar till 151, motorcyklar till 29 och 182 personer blev pĂ„körda. Totalt dödades 20 personer (dĂ€rav 12 genom bilolyckor), som hĂ€lsovĂ„rdsnĂ€mnden uppgav i den slutgiltiga rapporten.[1]

I undersökningen frĂ„n 1914 summerade slutrapporten 118 i trafikolyckor inblandade fotgĂ€ngare och man ansĂ„g att det var fotgĂ€ngarna som var vĂ„llande i de allra flesta fall. Bara 18 bilförare beskylldes för ”vĂ„rdslös framfart” medan fotgĂ€ngarnas felbeteende betecknades som ”bristande uppsikt”, ”villrĂ„dighet”, ”berusning” eller smĂ„barn som hade lĂ€mnats utan tillsyn (31 barn hade pĂ„körts av bil). GĂ€llande 350 sammanstötningar mellan fordon var den dominerande orsaken vĂ„rdslöshet i gatukorsning. I rapporten pĂ„talades Ă€ven att i gatukors, dĂ€r en polisman dirigerade trafiken ”nonchalerades dennes anvisningar understundom”.[7] Automobilförarna dĂ€remot ogillade polismyndighetens ”förföljelselusta”.[8]

GÀllande 20 olyckor med dödlig utgÄng vÀcktes Ätal endast i tre fall.[7] Till de mest olycksdrabbade omrÄdena hörde Skeppsbron, Norrbro, Slussen, Vasagatan och Birger Jarlsgatan. 1914 hade Stockholm 386 270 invÄnare och 2 944 registrerade bilar samt 338 lastbilar.

LÀrdomen frÄn 1914 Ärs olycksfallsstatistik var att genom teknisk förbÀttrat vÀgnÀt med exempelvis tydliga markeringar och genom effektivare renhÄllning kunde antal trafikolyckor minskas. Man förstod ocksÄ att polisen ensam inte kunde skapa goda trafikförhÄllanden. Det behövdes Àven information för och utbildning av bilförare. Körkort infördes visserligen i Sverige redan 1906 men först 1916 kom de första lagkraven pÄ vad en förare av motorfordon skulle kunna.

NÄgra konkreta ÄtgÀrder började synas i staden. De första vÀgskyltarna sattes upp 1921 och 1922 pÄ Engelbrektsplan respektive Vasagatan. Den första stoppskylten kom pÄ plats 1925 i korsningen Kungsgatan/Vasagatan. I samma korsning fick Stockholm sin första trafiksignal, som togs i drift i januari 1925 (se Stockholms trafiksignaler). Samma Är fanns 9 011 bilar, lastbilar och bussar i staden.[9][10] DÀrtill kom 2 521 motorcyklar.

1927 Ă„rs olycksfallsstatistik

[redigera | redigera wikitext]

NÀsta stora analys av trafikolyckor genomfördes under Är 1927. Samtidigt jÀmfördes detta Ärs olyckor med de tre föregÄende Ärens. För tiden mellan 1914 och 1924 saknades data men i ett par diagram sammanförde man kurvorna helt enkelt.[11] Det var en tveksam metod utan större informationsvÀrde, eftersom första vÀrldskriget föll under perioden med nÀstan obefintlig motortrafik.

År 1927 intrĂ€ffade 2 107 polisrapporterade trafikolyckor. Inblandade var 1 550 bilar, 830 lastbilar, 72 bussar, 277 spĂ„rvagnar, 410 cyklar och 55 hĂ€stfordon samt 470 fotgĂ€ngare. Antal dödade var 27, dĂ€rav 18 fotgĂ€ngare.[11] Nu sĂ„g man Ă€ven betydlig allvarligare pĂ„ förare av motorfordon som var inblandade i trafikolyckor. BristfĂ€lligt och felaktigt körsĂ€tt bedömdes i över 70 procent var den direkta anledningen till olyckorna och Ă„tal vĂ€cktes i 80 procent av dem.[11] 1927 hade Stockholm 464 699 invĂ„nare och 16 400 registrerade motorfordon.

1935 Ă„rs riksomfattande olycksfallsstatistik

[redigera | redigera wikitext]
Statistiska centralbyrÄns "Tabell 1" frÄn 1935.

FrĂ„n och med 1935 började Statistiska centralbyrĂ„n att redovisa Ă„rliga statistiska meddelanden över ”Olyckor vid trafik med motorfordon”. JĂ€rnvĂ€gsolyckor skulle redovisas i jĂ€rnvĂ€gsstyrelsens publikationer.

Uppdraget kom efter ett beslut av Kungl. Maj:t 1934 och gÀllde hela landet. Till grund för statistiken lÄg polisrapporter över intrÀffade trafikolyckor, alltsÄ samma metod som tillÀmpades fram till Är 2003 (dÀrefter medrÀknas Àven sjukhusrapporter).[12]

I Statistiska CentralbyrÄns redovisning ingick tio tabeller dÀr de nio första innehöll uppgifter om antalet motortrafikolyckor med fördelning efter en mÄngfald olika synpunkter. Exempelvis motortrafikolyckor fördelade efter pÄföljd, fördelade efter lokala förhÄllanden, fördelade efter mÄnad och veckodag, fördelade efter delaktiga fordon samt fördelade efter huvudorsak och art. Till dokumentet fogades en resumé pÄ franska.[12]

Av Statistiska CentralbyrÄns omfattande material framgÄr bland annat att 1935 rapporterades 10 820 motortrafikolyckor i hela landet och att Stockholms stad stod i sÀrklass med ett avsevÀrt större antal olyckor (2 531) Àn andra stÀder. NÀrmast i antal kom Göteborg med 949 olyckor och Malmö med 389 olyckor. Samma Är omkom 312 personer i hela landet, varav 17 i Stockholm, 12 i Göteborg och 8 i Malmö.[12]

Gatukontorets olyckskartor

[redigera | redigera wikitext]
Gatukontorets karta över trafikolyckor i Stockholm 1938. SÀrskilt drabbade korsningar Àr markerade med en röd ring.

Under 10-Ärsperioden 1928 till 1937 nÄddes i Stockholm redan 1930 den högsta olyckssiffran med 3 539 polisrapporterade trafikolyckor dÀrav 45 med dödlig utgÄng. FrÄn och med 1935 började Àven Stockholms gatukontor att systematisk uppfölja och dokumentera olycksutvecklingen. 1935 hade Stockholms stad 533 618 invÄnare och 21 468 registrerade motorfordon.

Kontoret markerade varje olycka pÄ översiktskartor dÀr dödade, personskador och egendomsskador sÀrskild markerades. Materialet redovisades efter nÄgra Är i ett sÀrskilt kartverk över de mest trafikerade och olycksdrabbade korsningar, trafikplatserna och gatustrÄk.[11]

PÄ en karta över motortrafikolyckor i Stockholm Är 1938 framgÄr sÀrskild drabbade gatustrÄk (frÄn norr till söder): Odengatan, Sankt Eriksgatan, Drottninggatan, Birger Jarlsgatan, SveavÀgen, Vasagatan, Skeppsbron, Hornsgatan och Götgatan. Bland drabbade trafikplatser mÀrks (frÄn norr till söder) korsningen Odengatan/SveavÀgen, Sankt Eriksplan, korsningen Sankt Eriksgatan/Fleminggatan, korsningen Vasagatan/Kungsgatan, Hötorget, Stureplan, Tegelbacken, Gustaf Adolfs torg, Slussen och Södermalmstorg.

Ett problem var dock att inte samtliga trafikolyckor rapporterades, sÀrskild lÀttare plÄtkrockar klarades upp utan polis och blev dÀrför inte registrerade. Olyckskartan frÄn 1938 ger dock en illustrativ och tydlig överblick över stadens trafikfarliga gator och korsningar. Gatukontorets Ärliga statistik och översiktskartor bildade sedan underlag för gatu- och trafiktekniska förbÀttringar. Exempelvis kunde en ombyggnad till cirkulationsplats minska antal olyckor avsevÀrt eller man kunde helt eliminera olyckorna genom att uppsÀtta trafiksignaler.[13]

Under andra vÀrldskriget upphörde praktiskt taget all privat biltrafik med minskade antal trafikolyckor som följd. 1940 fanns bara 3 108 personbilar pÄ stadens gator. Lastbilstrafiken med 5 526 fordon i drift hade inte drabbats helt sÄ hÄrd som biltrafiken. Det var första gÄngen att det kördes fler lastbilar Àn personbilar i Stockholm. Antal dödade i trafiken Ären 1939 till 1945 pendlade mellan 20 och 30.

Trafikolyckor - historiska bilder

[redigera | redigera wikitext]

Efterkrigstidens höga dödsantal

[redigera | redigera wikitext]
Essingebroolyckan, bÀrgning, 1948.

Under senare delen av 1940-talet ökade dödstalen Äter och övertrÀffade toppen frÄn 1930. En mera kuriös olycka utan döda intrÀffade den 28 september 1946 med den Cadillac av 1939 Ärs modell som kung Gustaf V fÀrdades i pÄ Gamla SödertÀljevÀgen strax före Segeltorps municipalsamhÀlle. Kungen, hans hovstallmÀstare och tvÄ andra jÀgare var pÄ hemvÀg frÄn en jakt pÄ Tullgarns slott. Chauffören tappade kontrollen över bilen och sladdade av vÀgen och hamnade i ett vattenfyllt dike. Platsen skulle sedermera kallas Kungens Kurva (se Gustaf V:s dikeskörning i Segeltorp).

En betydlig allvarligare olycka hÀnde den 24 november 1948 - Essingebroolyckan - troligen en av de vÀrsta trafikolyckorna i Stockholms historia. En lastbil och en buss kolliderade pÄ den gamla, smala Essingebron. Vid den kraftiga kollisionen slets lastbilen i tvÄ delar och det bakre hjulparet lossnade. Bussen girade vinkelrÀtt mot höger och kraschade in i det svaga brorÀcket. Under ett par sekunders tid stod bussen och vÀgde pÄ kanten innan den ramlade över kanten ned i Essingesundet, 14,5 meter under bron. Vid olyckan omkom elva personer och en överlevde.[14]

Antal motorfordon i Stockholm fortsatte att öka: frÄn 13 538 (1945) till 63 565 (1950) och till 139 886 (1960). 1954 registrerades med 15 385 Àven högst antal motorcyklar i staden, siffran kom aldrig bli sÄ hög igen. Trots att begrÀnsningen till 50 km/tim i tÀtort infördes 1955 fortsatte ökningen av dödstalen under 1950- och 1960-talen och nÄdde 1960 och 1968 över 70 dödade personer i Stockholmstrafiken, en notering som dÀrefter inte skulle uppnÄs igen (se Diagram 1).[15]

Sjunkande antal trafikdödade efter 1970

[redigera | redigera wikitext]

Under 1970-talets första hĂ€lft minskade antal trafikdödade i Stockholm kraftigt och sjönk pĂ„ bara fem Ă„r frĂ„n över 70 till under 30 för att sedan pendla kring den nivĂ„n. För det finns flera anledningar. I samband med HögertrafikomlĂ€ggningen 1967 hade mĂ„nga trafikfarliga korsningar byggts om och nya, sĂ€krare trafikleder tagits i bruk. Även den snabba trafiktekniska utvecklingen av gatumiljö och fordon bidrog till förbĂ€ttringen, exempelvis kom lagen om anvĂ€ndning av bilbĂ€lten i framsĂ€ten 1975.[16]

Åren 1973 till 1976 infördes försöksvis en sĂ€nkning av hastigheten frĂ„n 50 km/tim till 30 km/tim utanför nĂ„gra skolor. Proven visade att en sĂ€kerhetshöjande dĂ€mpning av trafikrytmen uppnĂ„ddes och hastighetssĂ€nkningen permanentades och utökades.[17] I början av 1970-talet intrĂ€ffade Ă€ven en lĂ„gkonjunktur med avflyttning och minskade invĂ„narantal, som ocksĂ„ kan ha bidragit till den snabba sĂ€nkningen. År 1970 hade Stockholms kommun 744 911 invĂ„nare, talet sjönk till 647 214 invĂ„nare 1980.

Trafikolyckor efter Ă„r 2000

[redigera | redigera wikitext]
Varning för en trafikolycka med hjÀlp av MotorvÀgskontrollsystemet pÄ SödertÀljevÀgen (E4/E20) söderut, 2010.
Skyddsfordon sÀkrar olycksplatsen, SödertÀljevÀgen vid VÀstberga, 10 juli 2014.

År 2000 dödades 20 personer vid polisrapporterade vĂ€gtrafikolyckor i Stockholms kommun. Det Ă€r samma antal som vid första mĂ€tningen 1914. Efter Ă„r 2000 har siffran sjunkit ytterligare och var nere i sju dödade Ă„r 2006 för att stiga till 11 dödade Ă„r 2011.[18]

I slutet av december 2005 listade Aftonbladet de elva farligaste vÀgarna i Stockholms kommun och stödde sig pÄ siffror frÄn Folksam. Det visade sig att DrottningholmsvÀgen ledde med bred marginal och hade 14 svÄra trafikolyckor under Är 2005, övriga gator och vÀgar var:[19]

Att DrottningholmsvÀgen uppvisar sÄ mÄnga olyckor beror delvis pÄ för höga hastigheter och pÄ vÀgens lÀngd, hela nio kilometer. LÀngs DrottningholmsvÀgen finns Àven stadens farligaste cirkulationsplats; Brommaplan samt Ulvsundaplan som rÀknas som en av Stockholms mest trafikerade korsningar.[20][21]

År 2008 framlade Stockholms stads trafikkontor en omfattande rapport om trafikolyckor med personskada i Stockholms stad under perioden 2003–2006. Statistiken grundade sig pĂ„ uppgifter som Ă€r registrerade i STRADA (Swedish TRaffic Accident Data Acquisition), som Ă€r Transportstyrelsens informationssystem om skadade och olyckor i vĂ€gtransportsystemet. Skadade i spĂ„rbunden trafik ingĂ„r inte. Rapporten redovisade bland annat:[22]

  • Under fyraĂ„rsperioden 2003-2006 polisrapporterades i snitt 1 523 trafikolyckor med personskada. I dessa blev totalt 8 710 skadade varav 40 avled och 1 274 klassades som svĂ„rt skadade.
  • Antalet trafikskadade har minskat de senaste Ă„ren jĂ€mfört med den topp som fanns mellan 2002 och 2004.
  • Den absolut vanligaste dödsolyckan under perioden 2003-2006 har varit en olycka mellan motorfordon och gĂ„ende.
  • Bland dödade Ă€r personer mellan 18 och 24 Ă„r överrepresenterade.
  • Det vanligaste sĂ€ttet att skadas Ă€r som förare i personbil. DĂ€refter följer att skadas som gĂ„ende eller cyklist. Mörkertalet för oskyddade trafikanter Ă€r dock stort i statistiken.
  • Den vanligaste typen av olycka mellan 2003 och 2006 var en upphinnandeolycka mellan motorfordon, det vill sĂ€ga pĂ„körning bakifrĂ„n.
  • En övervĂ€gande del av olyckorna (84 %) har intrĂ€ffat pĂ„ huvudgatorna.
  • Tre av fem trafikskadade var mĂ€n och bland de dödade var tvĂ„ av tre mĂ€n.
  • MisstĂ€nkta alkohol- och drogpĂ„verkade förare registrerades vid 6 % av olyckorna.
  • Antal olyckor Ă€r högst mellan klockan 15:00 och 17:00 och lĂ€gst mellan klockan 4:00 och 5:00.

År 2010 omkom 12 personer i trafiken i Stockholm. 11 av dessa var oskyddade trafikanter (4 gĂ„ende, 3 cyklister, 1 mopedist och 3 motorcyklister). Stadens övergripande mĂ„l för trafiksĂ€kerheten Ă€r en 40-procentig minskning av antalet omkomna och svĂ„rt skadade i polisrapporterade trafikolyckor fram till Ă„r 2012.[23]

Trafikolyckor - nutida bilder

[redigera | redigera wikitext]

Antal motorfordon

[redigera | redigera wikitext]

För att kunna jĂ€mföra antal vĂ€gtrafikolyckor frĂ„n olika tidsepoker mĂ„ste Ă€ven hĂ€nsyn tas till antal motorfordon som trafikerade Stockholms gator under respektive epok (se Diagram 3). År 1905 Ă€gde stockholmarna 177 personbilar, dĂ„ fanns varken lastbilar, bussar eller motorcyklar. År 1913 kom de första lastbilarna och 1916 de första motorcyklarna. År 1923 trafikerade för första gĂ„ngen 50 bussar Stockholms gator. Antalet motorfordon har sedan vuxit mycket kraftigt. År 2003 fanns 385 091 registrerade personbilar, lastbilar, bussar och motorcyklar i Stockholm, av dem var 322 498 i trafik. Det finns tre tydliga svackor i utvecklingen: Under andra vĂ€rldskriget 1939-45 var det fĂ„ motorfordon och nĂ„gra vĂ„gdalar intrĂ€ffade kring 1974 och 1994 i samband med lĂ„gkonjunkturer. Vid Ă„rsskiftet 2004/2005 fanns 279 000 personbilar i trafik i Stockholms stad och 754 000 i Stockholms lĂ€n. Det motsvarar 364 personbilar i trafik per tusen invĂ„nare i Stockholms stad. Stockholm Ă€r en av de kommuner i Sverige som har minst antal inregistrerade personbilar per invĂ„nare.[24][25]

Stockholm i nationell och internationell jÀmförelse

[redigera | redigera wikitext]
Trafikolyckor Sverige 2011.
VÀgtrafikdödade per miljon invÄnare i EU, 2011.

Stockholms lÀn och Stockholms kommun redovisar visserligen flest trafikolyckor i absoluta tal, men rÀknar man om siffrorna i förhÄllande till lÀnens invÄnarantal blir bilden en helt annan (se Diagram 2). LÀnen med högst antal dödade i förhÄllande till befolkningen finns frÀmst i norra Sverige och Kalmar lÀn. Stockholms lÀn samt Stockholms kommun har lÀgst antal omkomna per invÄnare.[26]

Under 2009 omkom i riket 3,8 personer per 100 000 invĂ„nare i vĂ€gtrafiken, ett dödstal som minskat med över 60 procent sedan 1985. Enligt Trafikanalys ”VĂ€gtrafikskador 2009” var fördelningen mellan de tre kommunerna med lĂ€gst antal dödade och de tre lĂ€nen med högst antal dödade per 100 000 invĂ„nare under Ă„r 2009 följande.

Genomsnitt:

  • Riket: 3,8

LĂ€gst:

  • Stockholms kommun: 1,1
  • Malmö kommun: 1,4
  • Göteborgs kommun: 1,8

Högst:

  • Örebro lĂ€n: 6,5
  • Kalmar lĂ€n: 6,8
  • VĂ€sterbottens lĂ€n: 7,3

Som internationell jÀmförelse kan nÀmnas att Hamburg under samma period (2009) hade 1,8 dödade per 100 000 invÄnare och Berlin 1,4. För Tyskland som helhet var snittet 5,1. I EU-statistik för Är 2009 ligger Tyskland pÄ fjÀrde plats medan Sverige ligger pÄ första plats med lÀgst antal dödade, följt av Storbritannien och NederlÀnderna. PÄ de sista bÄda platserna med 13 dödade per 100 000 invÄnare ligger Grekland och RumÀnien. Snittet för hela EU var 6,5 dödade per 100 000 invÄnare.[27] Statistiken för Är 2011 visar nÄgra förÀndringar. DÄ lÄg Storbritannien pÄ första plats följt av NederlÀnderna och Sverige ungefÀr i jÀmnhöjd. Högst antal dödade hade Polen och Grekland.[28]

Diagram

[redigera | redigera wikitext]

KĂ€llor: Stockholms Stads Utrednings- och Statistikkontor AB: Rapporten befolkningen i Stockholm 1252-2005 samt Dödade personer vid polisrapporterade vĂ€gtrafikolyckor, per lĂ€n/storstad. Åren 1985 – 2009. Tabell 6.3 och Dufwa: ”Antal dödade personer i trafiken 1914 – 1980”, diagram sida 105. BetrĂ€ffande antal registrerade motorfordon: Tabell: Registrerade bilar, lastbilar, bussar och motorcyklar 1905-2003.

Diagram 1

[redigera | redigera wikitext]

Antal polisrapporterade vÀgtrafikdödade i Stockholms stad respektive Stockholms kommun frÄn 1914 till 2010 (uppgift för 1920 saknas).

Diagram 2

[redigera | redigera wikitext]

Antal polisrapporterade vÀgtrafikdödade per 100.000 invÄnare i Stockholms stad respektive Stockholms kommun frÄn 1914 till 2010 (uppgift för 1920 saknas).

Diagram 3

[redigera | redigera wikitext]

Antal registrerade bilar, lastbilar, bussar och motorcyklar i Stockholms stad respektive Stockholms kommun frÄn 1905 till 2003.

Referenser

[redigera | redigera wikitext]

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. 1 2 Dufwa (1985), s. 98
  2. ↑ GĂ€stgiverier och hĂ„llskjuts av Gunnar Nybond
  3. ↑ Fogelström (1963), s.50
  4. ↑ Dufwa (1985), s. 82
  5. ↑ StockholmskĂ€llan: Polisrapport om fartdĂ„ren Forslund 1900.
  6. ↑ Dufwa (1985), s. 76, 77
  7. 1 2 Dufwa (1985), s. 99
  8. ↑ StockholmskĂ€llan: Automobilförarna ogillar polismyndighetens ”förföljelselusta” 1912.
  9. ↑ Dufwa (1985), s. 88
  10. ↑ Dufwa (1985), s. 77
  11. 1 2 3 4 Dufwa (1985), s. 100
  12. 1 2 3 ”Statistiska CentralbyrĂ„n: ”Olyckor vid trafik med motorfordon Ă„r 1935”, Stockholm 1937.”. Arkiverad frĂ„n originalet den 24 september 2015. https://web.archive.org/web/20150924120335/http://www.scb.se/Grupp/Hitta_statistik/Historisk_statistik/_Dokument/Statistiska%20meddelanden(SM)/Serie%20A/Tillfalliga%20statistiska%20undersokningar%20Band%20V.2%20Olyckor%20vid%20trafik%20med%20motorfordon%201935.pdf. LĂ€st 15 januari 2013.
  13. ↑ Dufwa (1985), s. 103
  14. ↑ Trafikminnen: Bussolyckan pĂ„ Essingebron i november 1948. Arkiverad 21 augusti 2010 hĂ€mtat frĂ„n the Wayback Machine.
  15. ↑ Dufwa (1985), s. 105
  16. ↑ Dufwa (1985), s. 104
  17. ↑ Dufwa (1985), s. 105-106
  18. ↑ SCB: Tabell 6.3: Dödade personer vid polisrapporterade vĂ€gtrafikolyckor, per lĂ€n/storstad. Åren 1985 – 2009.
  19. ↑ Aftonbladet: Stans farligaste gata, publicerad 2005-12-27.
  20. ↑ Stadsbyggnadskontoret, planavdelningen, Bromma, 5 april 2011.[död lĂ€nk]
  21. ↑ ”HĂ€r Ă€r Stockholms farligaste rondell”. Metro. 5 november 2007. Arkiverad frĂ„n originalet den 18 april 2013. https://archive.is/20130418090710/http://www.metro.se/nyheter/har-ar-stockholms-farligaste-rondell/Objgke!07_3019-45/. LĂ€st 15 januari 2013.
  22. ↑ Polisrapporterade trafikolyckor med personskada i Stockholms stad 2003–2006, lĂ€st 2013-01-12.
  23. ↑ Trafikkontoret, tjĂ€nsteutlĂ„tande: Trafikolycksutvecklingen i Stockholm 2010. LĂ€gesrapport av 2011-10-18.
  24. ↑ StockholmskĂ€llan: Motorfordon 1900-2003.
  25. ↑ Tabell: Registrerade bilar, lastbilar, bussar och motorcyklar 1905-2003.
  26. ↑ Trafikanalys: VĂ€gtrafikskador 2011, s. 24.
  27. ↑ Auto Motor Sport: Antal dödade per miljon invĂ„nare inom EU 2008-2010.
  28. ↑ Trafikanalys ”VĂ€gtrafikskador 2011”. Figur 1.5: Antal dödade per miljon invĂ„nare i EU 27. År 2011.

Tryckta kÀllor

[redigera | redigera wikitext]

Externa lÀnkar

[redigera | redigera wikitext]
HĂ€mtad frĂ„n ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=VĂ€gtrafikolyckor_i_Stockholm&oldid=59115752”