Västromerska riket
| Västromerska riket | |||
| |||
| Valspråk | Senatus Populusque Romanus (SPQR) Senaten och det romerska folket | ||
|---|---|---|---|
 | |||
| Huvudstad | Mediolanum (286 - 402) Ravenna (402 - 476) | ||
| Språk | Latin | ||
| Religion | Romersk religion och Kejsarkult till och med 380 e.Kr. Kristendom efter 380 e.Kr. | ||
| Statsskick | Autokrati | ||
| Sista kejsare | Romulus Augustulus | ||
| Bildades | 285 | ||
| – bildades genom | Diocletianus delning av det romerska kejsardömet i två administrativa delar, en västlig och en östlig. | ||
| – bildades ur | Romerska kejsardömet | ||
| Upphörde | 476 | ||
| – upphörde genom | Romulus Augustulus avsätts. | ||
| Valuta | solidus, aureus, dinar, sestertius, as | ||
Västromerska riket var den del av det romerska riket som efter delningen 395 lydde under kejsaren i Rom och som är en sentida benämning (latin: Imperium Romanum Pars Occidentalis) eller Västrom. Det är en historiografisk term för det romerska kejsardömets västligare provinser under de perioder då de administrerades av en separat kejsare från de östligare provinserna, då kallade det Östromerska riket. "Västromerska riket" och "Östromerska riket" är inte samtida termer, utan mer moderna benämningar för två stater som var de facto självständiga, men det fanns egentligen ingen punkt då romarna själva såg kejsardömet som indelat i två separata stater, snarare en enda stat som regerades över av två kejsare på grund av nödvändighet (mer än en kejsare åt gången var inte ett okänt koncept i romarriket).
Idén om att riket omöjligen kunde kontrolleras av endast en kejsare etablerades av Diocletianus efter ett flertal inbördeskrig och det kaos som uppstått till följd av romerska krisen på 200-talet. Konceptet förverkligades i romersk lag då tetrarkin introducerades 285.[1] Den västliga rikshalvan kom att periodvis återinkorporeras i den östliga och återskapas fram till 395 då delningen blev permanent i och med delningen mellan Theodosius I:s söner Honorius och Arcadius. Denna delning hade säkerligen likt tidigare delningar i väst och öst inte varat permanent om det inte varit för de senare invasionerna av diverse germanska folk och dessas effekt på det västromerska riket.
Allt eftersom de provinser som Västromerska riket kontrollerade gradvis försvann ur romarnas grepp reducerades också den makt som den västromerske kejsaren kunde frambringa. Den siste kejsaren att härska i Italien, Romulus Augustulus, var knappt mer än en "marionettkejsare" för de germaner som egentligen hade kontrollen över Italien och avsattes 476 av germaner under ledning av Odovakar. År 476 är det år i traditionell europeisk historieskrivning som markerar slutet för det Västromerska riket och början på medeltiden.[2]
Historia
[redigera | redigera wikitext]Tetrarkin och bakgrund
[redigera | redigera wikitext]
Tetrarkin var det regeringssystem som skapades av den romerske kejsaren Diocletianus efter romerska krisen på 200-talet, en period av inbördeskrig och politisk instabilitet som nästan innebar slutet för romarriket. Diocletianus ansåg att romarriket hade växt för stort för att effektivt kunna kontrolleras av en enda central regering med en kejsare. Särskilt nyheter och transport kunde vara problem då det kunde ta lång tid (för lång tid i vissa fall) för nyheter om t.ex. en attack att nå huvudstaden. Att istället dela upp kejsardömet i mindre administrativa enheter under egna kejsare, men ändå som del av ett och samma rike, genomfördes av Diocletianus 285[1] och fullbordades med Maximianus tillträde som Augustus över de västliga provinserna. Västroms huvudstad blev Mediolanum (dagens Milano)[3][4], staden Rom hade sedan länge slutat vara den centrala huvudstad det varit under tidigare århundraden och var egentligen endast viktigt rent symboliskt. Huvudstadens byte hade också som avsikt att flytta administrationen och regeringen närmare gränsen, då Västrom i stort sett genomgick konstanta krig och kejsaren behövde ha nyheter om vad som föregick kring rikets gränser snabbt[5].
Tetrarkin kom att upplösas av Konstantin den store när denne tog kontroll över hela romarriket[6], men det delades återigen efter dennes död, bara för att senare återförenas. En sådan process genomgicks ett par gånger, med kejsare som tog och förlorade makten, innan den slutgiltiga delningen 395.
Den slutgiltiga delningen
[redigera | redigera wikitext]
Kejsaren Theodosius I var den siste romerske kejsare som regerade över båda rikshalvorna. Efter att ha besegrat den Västromerske kejsaren Eugenius år 394 hade han kontroll över både Väst och Öst mycket kort till sin död 395, varpå hans två söner ärvde varsin hälft. Den yngre sonen Honorius ärvde Västrom och den äldre sonen Arcadius ärvde Östrom. Båda var fortfarande minderåriga och inte kapabla att regera effektivt över kejsardömet och andra regenter tog hand om rikenas politik fram till att de blivit gamla nog. Honorius placerades under Flavius Stilicho och Rufinus b