Hoppa till innehÄllet

Stenek

FrÄn Wikipedia
Stenek
Status i vÀrlden: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomÀnEukaryoter
Eukaryota
RikeVĂ€xter
Plantae
DivisionFrövÀxter
Spermatophyta
UnderdivisionGömfrövÀxter
Angiospermae
KlassTrikolpater
Eudicotyledonae
OrdningBokordningen
Fagales
FamiljBokvÀxter
Fagaceae
SlÀkteEkslÀktet
Quercus
ArtStenek
Q. ilex
Vetenskapligt namn
§ Quercus ilex
AuktorLinné
Utbredning

Stenek (Quercus ilex) Àr en stÀdsegrön ek som Àr inhemsk i MedelhavsomrÄdet.

Nya blad och hanblommor pÄ försommaren.

Stenekar kan bli 20–27 meter höga, med mörk fĂ„rad bark och lĂ€deraktiga stĂ€dsegröna blad. De förekommer Ă€ven i buskartad form i MedelhavsomrĂ„dets macchia. Bladen sitter i allmĂ€nhet kvar i minst tvĂ„ Ă„r. Bladen Ă€r mörkgröna pĂ„ ovansidan och med vit filtaktig undersida. Bladformen Ă€r mycket variabel; vuxenformen har oftast slĂ€ta bladkanter och Ă€r 4–8 cm lĂ„nga och 1–3 cm breda, medan ungdomsformen av bladen har tandade kanter och liknar bladen hos jĂ€rnek, Ilex aquifolium (som inte alls Ă€r nĂ„gon ek). Detta Ă€r förmodligen en anpassning för att skydda sig mot betande djur. Det klassiska latinska namnet för stenek Ă€r ilex och jĂ€rnekarnas likhet med unga stenekar har gjort att jĂ€rnekslĂ€ktet fĂ„tt just namnet Ilex. Ekollonen mognar pĂ„ hösten samma Ă„r som blomningen.

Det finns tvÄ underarter av stenek:

  • Quercus ilex subsp. ilex. Inhemsk i den norra och östra delen av artens utbredningsomrĂ„de, frĂ„n norra Iberiska halvön och Frankrike österut till Grekland och Turkiet. Bladen Ă€r smala och ekollonen har bitter smak.
  • Quercus ilex subsp. rotundifolia (synonymer Q. rotundifolia, Q. ballota). Inhemsk i den sydvĂ€stra delen av artens utbredningsomrĂ„de, i sydvĂ€stra Frankrike, Andorra, centrala och södra Iberiska halvön och nordvĂ€stra Afrika. Bladen Ă€r bredare och ekollonen Ă€r Ă€tliga och vĂ€lsmakande samt saknar den vanliga bittra smaken.

Stenek kan anpassa sig till regioner med varierande vĂ€derförhĂ„llanden som ganska torr, mycket fuktig, varm eller i bergstrakter kall. Den kan under korta tider uthĂ€rda temperaturer sĂ„ lĂ„ga som -24 °C eller sĂ„ höga som 42 °C. Årsnederbörden bör vanligen ligga mellan 380 och 1450 mm men kan ibland vara 250 mm.[1]

Stenek bildar trÀdgrupper eller skogar dÀr nÀstan inga andra trÀd ingÄr samt trÀdansamlingar med andra trÀd. Olika skogsformer med stenek Àr typiska. Den första Àr en blandskog tillsammans med atlas-en (Juniperus thurifera) i Atlasbergen i norra Afrika samt i bergstrakter i Spanien. I den andra skogsformen hittas stenek vid kanten eller i grupper intill aleppotall och andra vÀxter som Àr typiska för biomen macchia och garrigue. Den tredje formen Àr skogar med hÄrdbladsvÀxter dÀr stenek ofta Àr dominerande. Andra vÀxter i samma skogar Àr vanligen olivtrÀd, johannesbröd, korkek, smultrontrÀd, smalbladig stenved (Phillyrea angustifolia), vintergetapel (Rhamnus alaternus) och terpentintrÀd.[1]

AnvÀndning

[redigera | redigera wikitext]
Mogna ekollon.

Stenekar ger ett bra virke och ekollonen kan anvÀndas som föda Ät svin. Ekollonen hos underarten Q. ilex subsp. rotundifolia Àr Àtliga Àven för mÀnniskor och anvÀnds i Spanien ocksÄ för att framstÀlla en typ av likör som kallas bellota, vilket helt enkelt betyder ekollon.

Tack vare att steneken Àr grön Äret om Àr den relativt populÀr som prydnadstrÀd i MedelhavsomrÄdet, men Àven i vissa delar av VÀsteuropa med milda vintrar. Den har förvildats lokalt i södra England.

Stenekar betraktas traditionellt sett inte som hĂ€rdiga i Sverige och det finns inte heller nĂ„gra stora gamla etablerade exemplar i Sverige. De tĂ„l annars Ă€ndĂ„ förvĂ„nansvĂ€rt mycket vinterkyla och anses vara hĂ€rdiga ner till Ă„tminstone −15 °C. Stora etablerade exemplar kan klara kortvarig kyla Ă€nda ner mot −20 till −25 °C. Det Ă€r vanligare att de drabbas av torkskador eller solskador pĂ„ vintern Ă€n egentliga frostskador. De har emellertid ovanan att ibland skjuta nya skott Ă€ven pĂ„ sensommaren och dessa riskerar dĂ„ att frysa bort. Stenekar krĂ€ver inte heller nĂ„gon hög sommarvĂ€rme för att vĂ€xa bra, vilket Ă€r förvĂ„nande med tanke pĂ„ att de hĂ€rstammar frĂ„n MedelhavsomrĂ„det. I sjĂ€lva verket tycks stenekar trivas bĂ€ttre i klimat med svala och fuktiga somrar Ă€n i medelhavsklimat med torra och varma somrar. Stenekar Ă€r dock ganska variabla i hĂ€rdighet och vissa varianter Ă€r uppenbarligen mindre hĂ€rdiga. De hĂ€rdigare varianterna bör annars ha förutsĂ€ttningar att klara sig Ă€ven pĂ„ lĂ€ngre sikt i Ă„tminstone delar av zon 1. Huruvida de kan uppnĂ„ trĂ€dstorlek i Sverige Ă€r dock Ă€nnu osĂ€kert.

Den exakta hÀrdigheten hos Q. ilex subsp. rotundifolia Àr okÀnd. Den vÀxer dock ofta pÄ hög höjd och i svalare trakter inom sitt utbredningsomrÄde, vilket tyder pÄ att den nog ocksÄ kan vara ganska köldhÀrdig.

Det finns en korsning mellan stenek och skogsek (Q. robur) som Ă€r kĂ€nd som Turners ek (Q. × turneri) och som anses vara hĂ€rdigare Ă€n den rena steneken. Det finns nĂ„gra relativt stora exemplar av Turners ek pĂ„ friland i bland annat SkĂ„ne. Den Ă€r inte helt stĂ€dsegrön och tappar ofta en del av bladen fram mot vĂ„rkanten beroende pĂ„ hur kall vintern har varit. I bĂ€sta fall sitter bladen kvar till hösten Ă„ret dĂ€rpĂ„. Skillnaden i hĂ€rdighet mellan Turners ek och hĂ€rdigare varianter av stenek Ă€r dock egentligen inte sĂ„ stor.

Bevarandestatus

[redigera | redigera wikitext]

Intensivt skogsbruk, brÀnder och betande husdjur som skadar trÀdet hotar bestÄndet. NÄgra populationer försvann fullstÀndigt i samband med landskapets omvandling till jordbruksmark eller samhÀllen. Trots artens förmÄga att uthÀrda torka kan alltför lÄnga perioder utan regn vara skadligt i framtiden. Stenek hotas Àven av luft- eller vattenföroreningar. Algsvampar som tillhör samma slÀkte som potatisbladmögel drabbar olika exemplar. Dessutom kan svampen Cryphonectria parasitica vara skadlig. Hot frÄn skadedjur Àr dÀremot obetydliga.[1]

Trots de beskrivna hoten anses hela bestÄndet vara stabilt. IUCN listar stenek som livskraftig (LC).[1]

  1. 1 2 3 4 5 Rankou, H., M'SOU , S., Barstow, M., Harvey-Brown, Y. & Martin, G. 2017 Quercus ilex . FrÄn: IUCN 2017. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. LÀst 21 juni 2020.

Externa lÀnkar

[redigera | redigera wikitext]