Mannerheimlinjen
| Mannerheimlinjen | |
 Mannerheimlinjen sträcker sig från Finska viken till Ladogasjön | |
| Plats | Karelska näset, Finland |
|---|---|
| Typ | Försvarslinje |
| Byggd | 1920–1939 |
| Material | Betong, fältbefästningar |
| I bruk | 1939–1944 |
Mannerheimlinjen var en circa 140 kilometer lång fortifikationslinje på det Karelska näset, uppförd 1920–1939 för att försvara Finland mot Sovjetunionen.[1] De första anläggningarna byggdes 1920–1924 på initiativ av generalstabschefen Oscar Enckell.[2] Linjen fick sin avgörande roll under vinterkriget 1939–1940, då den höll stånd i över två månader innan den genombröts i februari 1940.[3] Trots att den i Västeuropa jämfördes med Maginotlinjen bestod den till största delen av fältbefästningar, inte permanenta betonganläggningar.[1] Linjen var uppkallad efter marskalk Gustaf Mannerheim.
Historia
[redigera | redigera wikitext]Tillkomst och utformning
[redigera | redigera wikitext]Efter finska inbördeskriget uppgjordes planer på en försvarslinje på Karelska näset. Då Oscar Enckell utnämndes till chef för generalstaben i september 1919 inledde han rekognoscering av de tilltänkta försvarsställningarna och gav den franske befästningsexperten Julien Gros-Coissy, som besökte Finland som deltagare i en fransk militärkommission, i uppdrag att upprätta en befästningsplan. Planen blev färdig i februari 1920.[2]
Byggandet inleddes sommaren 1920 längs linjen Römpötti–Summa–Muolanjärvi–Äyräpäänjärvi–Vuoksen–Taipale, och de bakre ställningarna uppfördes 1921 längs linjen Nuoraa–Säiniö–Noskua–Sankt Andree. Ställningarna fick ursprungligen namnet Enckell-linjen.[2] Längs dessa linjer uppfördes 1920–1924 sammanlagt 168 betonganläggningar, varav 114 var kulsprutenästen.[2] Norr om Ladoga uppfördes dessutom 1922–1924 längs den s.k. Jänisjokilinjen ytterligare 14 betonganläggningar.[2] Området kring Summa var det mest befästa, eftersom denna plats ansågs vara den mest sårbara.[1]
Då Enckell avgick som generalstabschef 1924 avbröts befästningsverksamheten på Karelska näset och återupptogs inte förrän flera år senare.[2] Ytterligare byggfaser genomfördes 1931–1933 och 1936–1939, och arbetet kompletterades även sommaren och hösten 1939 med fältbefästningar.[1]
Till skillnad från Maginotlinjen, som bestod av enorma bunkrar och flera linjer med draktänder, utnyttjade Mannerheimlinjen främst den naturliga terrängen – kullar och stora stenar integrerades i stridsställningarna.[källa behövs] Finländarna använde även kamoufleringsteknik i stor utsträckning.[källa behövs]
Namnet Mannerheimlinjen myntades enligt uppgift av officeren Jorma Gallen-Kallela, son till konstnären Akseli Gallen-Kallela, och spreds sedan av utländska journalister.[1]
Vinterkriget och Fortsättningskriget
[redigera | redigera wikitext]På morgonen den 30 november 1939 gick Sovjetunionen till angrepp, och efter en veckas strider hade de sovjetiska trupperna avancerat fram till Mannerheimlinjen.[3] De hårdaste striderna under december utkämpades vid Taipale nära Vuoksens utlopp i Ladoga, där sovjetiska styrkor i tre repriser sökte åstadkomma ett genombrott.[3] Därefter försköts tyngdpunkten till Summa vid vägen mot Viborg.[3]
Efter månader av hårt motstånd lyckades Sovjetunionen den 12 februari 1940 bryta igenom linjen strax öster om Summa, varefter den finländska försvarslinjen flyttades 5–20 kilometer bakåt till en obefäst linje.[3] Fientligheterna upphörde den 13 mars 1940 i och med Moskvafreden.[3]
I Fortsättningskriget spelade linjen liten roll: under den finska framryckningen 1941 korsade trupperna snabbt Vuoksen och erövrade Viborg, medan fronten under den sovjetiska storoffensiven sommaren 1944 stabiliserades längs den s.k. VKT-linjen snarare än vid Mannerheimlinjen.[4]
Linjens verkliga karaktär
[redigera | redigera wikitext]Den sovjetiska propagandan och den officiella krigshistorian överdrev efter Vinterkriget kraftigt utsträckningen av de finska fortifikationerna, troligen för att förklara de egna truppernas långsamma framryckning.[1] Största delen av Mannerheimlinjen bestod enbart av skyttegravar och andra fältbefästningar.[1] De bunkrar som fanns var vanligtvis små och glest utspridda över ett stort område.[källa behövs] Linjen hade nästan inget fast artilleri och bildade inget sammanhängande eldsystem.[källa behövs]
Se även
[redigera | redigera wikitext]Referenser
[redigera | redigera wikitext]- 1 2 3 4 5 6 7 Mannerheimlinjen i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2012). CC-BY-SA 4.0
- 1 2 3 4 5 6 ”Oscar Enckell”. Biografiskt lexikon för Finland. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 2008–2011
- 1 2 3 4 5 6 i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2012). CC-BY-SA 4.0
- ↑ i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2012). CC-BY-SA 4.0
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Mannerheimlinjen.- Mannerheim-Line.com (engelska)
- Historik om Mannerheimlinjen (engelska)
- Mannerheim Line (rysk webbplats med aktuella bilder på försvarsanordningar) (engelska)
