Nazisternas maktövertagande

Nazisternas maktövertagande (tyska: Machtergreifung eller Machtübernahme) eller Bruna revolutionen^[1] var Adolf Hitlers och Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiets (NSDAP) övertagande av makten i Tyskland under åren 1933–1934. Då ersattes Weimarrepubliken av den nazistiska enpartidiktaturen Nazityskland.

Maktövertagandet inleddes genom att Tysklands rikspresident Paul von Hindenburg den 30 januari 1933 utnämnde Hitler till rikskansler i en koalitionsregering mellan Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP) och Tysknationella partiet. Året efter fullbordades maktövertagandet genom att Hitler efter Hindenburgs bortgång i augusti 1934 ersatte denne som rikspresident. Hitler sammanfogade de två ämbetena med titeln Führer und Reichskanzler.

Bakgrund

Ökande valframgångar

Det nazistiska partiets framgångar i valet 1928 var mycket begränsade, de fick 2,6% av rösterna och 12 platser i den tyska riksdagen. Under de nästkommande åren kom Wall Street-kraschen och den medföljande ekonomiska och politiska instabiliteten att ge en starkare grogrund för nazisterna. Såväl konservativa personer i eliten som allmänheten började se mer positivt på nazisterna. Till det lades Joseph Goebbels alltmer sofistikerade propaganda, vilket också bidrog till nazisternas stigande popularitet.^[2]

I valet 1930 röstade 18,3 % – åtta gånger fler än 1928 – på NSDAP.^[2] Partiet blev det näst största och Adolf Hitler sågs nu som en viktig politisk aktör även av etablissemanget.^[3] Även efter valet fortsatte dock den dåvarande regeringen att misslyckas med att stabilisera den politiska och ekonomiska situationen, något som ytterligare stärkte nazistpartiet.^[2]

Lågkonjunktur och politiskt våld

Under 1931 ökade arbetslösheten och flera banker gick i konkurs. Kommunistpartiet fortsatte att vara en stark organisation, något som oroade många tyskar. Samtidigt fortsatte den dåvarande rikskanslern Heinrich Brüning och rikspresident Paul von Hindenburg att regera genom att åberopa Weimarkonstitutionens artikel 48.^[3] Artikel 48 innebar att riskpresidenten kunde utlysa undantagstillstånd och regera genom dekret, utan demokratisk kontroll.^[4]

På de tyska gatorna steg det politiska våldet och nådde en nivå bortom vad polisen kunde hantera där paramilitära grupper med varierande ideologisk övertygelse störde ordningen. Nazistpartiets paramilitära gren SA (Sturmabteilung) var särskilt våldsam. SA blev kända för att attackera judar och judiska verksamheter samt slåss och även döda sina politiska motståndare, inte minst kommunister.^[3] Polisens oförmåga att stävja det politiska våldet undergrävde många tyskars tilltro till Weimarrepubliken. Rikskansler Brünings regering gjorde några försök att genom att till exempel begränsa yttrandefriheten för att upprätta ordning eller förbjuda vissa politiska uniformer. Försöken blev dock på det stora hela misslyckade och antalet medlemmar i nazistpartiet fortsatte att öka.^[3]

Förlopp

1932 års val

Från februari till november hölls fem stora val i Tyskland, åtföljda av stora möten, demonstrationer och marscher. För att ge en känsla av att nazismen tillhörde framtiden använde NSDAP nya tekniker som ljudinspelningar, ljudfilmer och flygplan för att kampanja på okonventionella sätt.^[3]

I bakgrunden förhandlade Hitler intensivt med en liten grupp högerpolitiker i förhoppningen att de skulle utse honom till kansler. Några av de konservativa politikerna inkluderade: rikspresident Paul von Hindenburg, hans son Oskar von Hindenburg Otto Meissner, Franz von Papen, general Kurt von Schleicher och Alfred Hugenberg. Den konservativa eliten avskydde precis som nazisterna såväl Weimarrepubliken som socialdemokraterna och kommunisterna. Gruppen hoppades kunna utnyttja Hitler och använda den rådande politiska krisen i Tyskland för att förändra det politiska landskapet, något som inom kort ledde till att det tyska demokratiska systemet helt utplånades. Den lilla kärnan av konservativa politiker och deras beslut är en väsentlig del i att förklara nazisternas och Hitlers maktövertagande.^[3]

Våren 1932

I mars 1932 hölls presidentval i Tyskland, då rikspresident Hindenburgs sjuåriga mandatperiod var till ända. Hindenburg ställde motvilligt upp för återval, och Adolf Hitler kandiderade som motkandidat mot den sittande presidenten. Hitler presenterade sig (då 42 år) och nazisterna som landets framtid medan Hindenburgs ålder (då 84 år gammal) användes som argument mot honom. I den första valomgången fick Hindenburg strax under 50 % av rösterna, medan Hitler fick 30 %. Eftersom det krävdes majoritet för att vinna så gick valet till en andra omgång där Hindenburg ökade till 53 % och Hitler till just under 37 % av rösterna.^[3]

Några veckor senare, den 24 april, hölls val till delstaternas parlament och där inte minst valet i fristaten Preussen (med 60% av Tysklands invånare) var av särskild politisk vikt. Nazistpartiet fick 36 % av rösterna i valet men kom aldrig in i delstatens regering. Den tidigare mitten-vänsterregeringen fortsatte att sköta förvaltningen, dock utan stöd av någon majoritet i det preussiska parlamentet.^[3]

Ny rikskansler

I slutet av maj avskedade Hindenburg den dåvarande Heinrich Brüning som rikskansler. Anledningen var Hindenburgs och hans närmaste rådgivares missnöje. Ersättaren blev den mer konservative Franz von Papen som ansågs ha bättre chanser att genomföra den konservativa kretsens planer.^[3]

Hitlers första ministär

Adolf Hitler – rikskansler
Franz von Papen – vicekansler
Hermann Göring – minister utan portfölj
Alfred Hugenberg – näringsminister
Werner von Blomberg – försvarsminister
Wilhelm Frick – inrikesminister
Paul von Eltz-Rübenach – handelsminister
Lutz Schwerin von Krosigk – finansminister
Franz Seldte – arbetsmarknadsminister
Günther Gereke – rikskommissarie för arbetsinsatsen

Referenser

Noter

↑ Toland 1978, s. 42-60.
1 2 3 ”The Nazi rise to power” (på brittisk engelska). The Wiener Holocaust Library. https://www.theholocaustexplained.org/the-nazi-rise-to-power/the-nazi-rise-to-power/. Läst 21 oktober 2026.
1 2 3 4 5 6 7 8 9 ”Adolf Hitler and the Nazi Rise to Power, 1918–1933” (på engelska). Holocaust Encyclopedia. https://encyclopedia.ushmm.org/content/en/article/the-nazi-rise-to-power. Läst 27 oktober 2026.
↑ ”Article 48” (på engelska). Holocaust Encyclopedia. https://encyclopedia.ushmm.org/content/en/article/article-48. Läst 22 oktober 2026.

Tryckta källor

Toland, John, red (1978) (på engelska). Hitler: The Pictorial Documentary of His Life. New York: Doubleday. ISBN 0-385-04546-8. https://archive.org/details/hitlerpictoriald00tola

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Nazisternas maktövertagande.
Bilder & media

[1] Toland 1978, s. 42-60.

[:1-2] 1 2 3 ”The Nazi rise to power” (på brittisk engelska). The Wiener Holocaust Library. https://www.theholocaustexplained.org/the-nazi-rise-to-power/the-nazi-rise-to-power/. Läst 21 oktober 2026.

[:2-3] 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ”Adolf Hitler and the Nazi Rise to Power, 1918–1933” (på engelska). Holocaust Encyclopedia. https://encyclopedia.ushmm.org/content/en/article/the-nazi-rise-to-power. Läst 27 oktober 2026.

[4] ”Article 48” (på engelska). Holocaust Encyclopedia. https://encyclopedia.ushmm.org/content/en/article/article-48. Läst 22 oktober 2026.

[1]

[2]

[3]

[4]