Flottning
Flottning eller timmerflottning Àr ett sÀtt att transportera timmer i strömmande vattendrag frÄn skogarna i inlandet till gruvor nedströms och sÄgverk, som ofta lÄg vid kusten. Timret fick följa med det strömmande vattnet i Àlvar, Äar och bÀckar och i mindre strömmande delar av vattendragen samlades timret ihop i stora flot (Àven kallat timmernot) och spelades eller bogserades till stÀllen dÀr strömmen kunde ta det vidare. Utöver timmerflottning förekom transport av tjÀrtunnor, som lÀngst i VindelÀlven fram till omkring 1940[1]. Vattendrag som anvÀndes till flottning benÀmndes flottningsleder eller flottleder. Flottningen avslutades vid ett sÄ kallat skilje dÀr sorteringen skedde, det vill sÀga att timret sorterades efter Àgare.
Flottningsmetoder
[redigera | redigera wikitext]Flottningsmetoder delas upp i fastflottning dÀr timret flottas i buntar och lösflottning dÀr timret flyter löst. Lösflottning var den dominerande metoden i Sverige.[2] Lösflottning kan delas upp i olika arbetsmoment: bÀckflottning, sjöflottning och Àlvflottning. FrÄn dess början i bÀckar högst upp i flottningssystemet, sedan kanske över sjöar och fortsatt till Àlvar.[3]
Flottning i Sverige
[redigera | redigera wikitext]
Flottningen i Sverige lÀr ha kommit igÄng i större skala under 1300- och 1400-talet i samband med att gruvdriften började ta fart och det behövdes stora mÀngder ved för malmbrytning och jÀrnframstÀllning.[4][5]
Den Àldsta kÀnda sammanslutningen för flottning i Sverige var WÀsterdala-Wede Compagnie, bildat 1648 av handelsmÀn i Falun för att tillgodose Falu gruvas behov av ved.[6]
Vid mitten av 1700-talet hade flottningen kommit att bli omfattande i delar av Sverige. Flottning i sĂ„vĂ€l KlarĂ€lven som IndalsĂ€lven nĂ€mns under 1730-talet, och pĂ„ 1740-talet började sĂ„gverken i Lo och Kramfors att flotta pĂ„ Ă ngermanĂ€lven. Ăgarna till dessa verk lĂ€t ocksĂ„ utföra omfattande flottledsrensningar.[7]
En ny förordning 1739 gav sÄvÀl borgerskap och allmoge rÀtt att bedriva flottning i kungsÄdran av de svenska vattendragen, och förbjöd fiskeredskap som hindrade flödet, vilket bidrog till flottningens utbredning.[6]
Under 1800-talets förra hĂ€lft ökade flottningen dĂ„ handeln av virke frigavs inom riket och de skogsĂ€gande bönderna kunde sĂ€lja till sĂ„gverk, pappersbruk eller exportera. Nya flottningsleder drogs förbi forsar och senare förbi vattenkraftverk, i sprĂ€ngda eller byggda timmerrĂ€nnor. Efter tillkomsten av den sĂ„ kallade StrömrensningskommittĂ©n i början av 1800-talet rensades Ă€lvarna frĂ„n allt som kunde hindra timrets â och de brĂ€ckligare tjĂ€rtunnornas â fĂ€rd i vattnet.[1] SĂ„ blev till exempel DalĂ€lven helt flottningsbar frĂ„n Dalarna ner till havet 1870. I de större vattendragen bildades flottningsföretag och flottningsföreningar som skötte sjĂ€lva flottningen, som entreprenörer Ă„t skogsĂ€garna, dĂ€r Ă€ven skötseln av Ă€lvarna ingick.
Ă r 1911 gjordes i ett betĂ€nkande en sammanstĂ€llning över den ungefĂ€rliga tidpunkten âdĂ„ flottning av nĂ„gon omfattningâ börjat i NorrlandsĂ€lvarna. Följande Ă„rtal gavs:[7]
| Ălv | Ă rtal |
|---|---|
| Kalix Àlv med övre Torne Àlv | 1840 |
| RÄne Àlv | 1850 |
| Lule Àlv | 1850 |
| Pite Àlv | 1840 |
| Byske Àlv | 1840 |
| RickleÄn | 1800 |
| Ume Àlv | 1800 |
| Ăre Ă€lv | 1835 |
| Lögde Àlv | 1800 |
| Gide Àlv | 1800 |
| à ngermanÀlven | 1740 |
| IndalsÀlven | 1750 |
| Ljungan | 1800 |
| DelÄngersÄn | 1850 |
| Ljusnan | 1850 |
Flottningen hade i princip samma organisation fram till att den försvann pĂ„ 1960â1980-talen, dĂ„ tĂ„g och lastbilstransporter ansĂ„gs mer lönsamt.
Flottningen bidrog till transportproblemens lösning ocksĂ„ i södra Sverige. Ănda fram till lastbilens genombrott var flottningen ett nödvĂ€ndigt led i transportarbetet Ă€ven dĂ€r. Flottningen i södra Sverige upphörde dock relativt tidigt i de flesta vattendrag, de sista pĂ„ 1960-talet.
PĂ„ DalĂ€lven upphörde flottningen 1970 och pĂ„ Ă seleĂ€lvenâĂ ngermanĂ€lven ovanför sammanflödet med FjĂ€llsjöÀlven flottade man för sista gĂ„ngen 1979. Flottningen pĂ„ FjĂ€llsjöÀlven pĂ„gick till och med 1981 och pĂ„ FaxĂ€lven avslutades flottningsepoken 1982. Likaledes pĂ„gick timmerflottningen pĂ„ PiteĂ€lven till 1982. Flottningsepoken avslutades pĂ„ grund av att virkesdimensionerna minskade, vilket gjorde att mer timmer sjönk under transporten (motmedlet var kostsam barkning i skogen)[8]. Det blev dĂ€rför billigare att frakta timret pĂ„ lastbil ner till kusten. Fram till 1991[9] flottades fortfarande massaved pĂ„ KlarĂ€lven, som var Sveriges sista flottled. Sex Ă„r senare avlystes den som allmĂ€n flottled, nĂ€rmare bestĂ€mt den 27 november 1997. I Norge förekom flottning Ă€nda till 2006.[10]
Flottare
[redigera | redigera wikitext]
De arbetare som jobbade med flottningen kallades âflottareâ. Deras uppgift var att se till att timret kom fram och drev med strömmen. Det gĂ€llde att riva brötar (anhopning av timmer), att varpa eller bogsera timmer över lugna vattendrag och att sortera timret i skiljen. Flottarens arbete var ofta farligt och det var ofta som det hĂ€nde olyckor med drunkning som följd, till exempel att riva brötar var extra farligt. Ă r 1936 intrĂ€ffade till exempel den sĂ„ kallade Ormsjöolyckan, dĂ„ 14 flottare omkom i Ormsjö i Lappland nĂ€r motorbĂ„ten de fĂ€rdades i kapsejsade i kallt vatten. Flottningen var arbetskrĂ€vande och sysselsatte mĂ„nga personer, som till största delen var sĂ€songsanstĂ€llda smĂ„brukare och skogsarbetare. Det verkar ha varit praxis att yrket som flottare gick i arv frĂ„n far till son och att de var frĂ„n lokalbefolkningen; vid skiljena som behövde mer personal var det dĂ€remot fler sĂ€songsarbetare frĂ„n mer avlĂ€gsna trakter. Under den sĂ€song dĂ„ det inte gick att flotta timret jobbade den fasta personalen ofta i skogen och Ă€ven med rensning av vattendragen, sĂ„ som att bĂ€rga sjunktimmer och ta bort flottningshinder, stenblock och grund. Det fanns bĂ„tar och annan utrustning som underhölls av personalen. Flottningsyrket var hĂ„rt och farligt, det var ett fritt yrke som hade hög status med ett romantiskt skimmer, Gösta âSnoddasâ Nordgren med sin lĂ„t âFlottarkĂ€rlekâ kan ha bidragit en del.
Skiljet
[redigera | redigera wikitext]
I skiljet sorterades timret efter respektive Ă€gare och fördes vidare i olika rĂ€nnor eller vattendrag till sĂ„gverk och pappersbruk. Ett stort sĂ„dant skilje fanns vid RĂ€msön (nĂ€ra Söderfors) och i Marma i DalĂ€lven strax innan Ălvkarleby vattenkraftstation, de var tvĂ„ av tio skiljen i DalĂ€lven. I KalixĂ€lven lĂ„g skiljet vid Vassholmen i Kalix. I anslutning till skiljen fanns s.k. magasin av timmer, vilka kunde innehĂ„lla hundratusentals stockar, frĂ„n dessa magasin matades timret in i sorteringsverket, till det fanns det smĂ„ âknuffbĂ„tarâ. Timmer som skulle transporteras en lĂ€ngre strĂ€cka pĂ„ havet mĂ„ste dĂ€remot paketeras ordentligt i flottar, vilket skedde genom flottlĂ€ggning, sĂ„ vid vissa skiljen fanns det buntverk som buntade ihop dessa flottar.
BĂ„tarna i flottningen
[redigera | redigera wikitext]
Vid större sjöar och sel i Ă€lvarna dĂ€r strömmen inte var tillrĂ€cklig för att föra timret vidare samlades timret i flot och varpades fram, först med spelflottar med gĂ„ngspel och senare med Ă„ngdrivna varpspelsbĂ„tar, och senare kom Ă€ven större Ă„ngdrivna bogserbĂ„tar som hade maskinkraft att bogsera timmerflottarna över sjöarna. Ett flot kunde innehĂ„lla 15 000â160 000 stockar som omslutits med en ringbom bestĂ„ende av ca 200 slanor som sammanlĂ€nkats med kedjor.[11] Den första Ă„ngbĂ„ten pĂ„ DalĂ€lven som var anpassad för flottning av timmer byggdes 1862. Den hette âTomtenâ och gick pĂ„ Siljan. Ă ngmaskinerna pĂ„ dessa bĂ„tar drevs med ved frĂ„n sjunktimmer som bĂ€rgats och torkats. Ombord pĂ„ dessa bĂ„tar jobbade som regel ett flottarlag om cirka sju man, nĂ€mligen skeppare, extraskeppare, maskinist och fyra dĂ€ckskarlar, dĂ€r var oftast Ă€ven en kokerska ombord. Denna besĂ€ttning hade oftast ingen sĂ€rskild navigationsutbildning, det var först pĂ„ 1950-talet som skepparna fick kurser och examinering i navigation. BĂ„de bogserbĂ„tarna och varpspelsbĂ„tarna fick senare dieseldrivna tĂ€ndkulemotorer, i DalĂ€lven var de flesta motorerna av mĂ€rket âSeffleâ. Dessa bĂ„tar utnyttjades Ă€ven för passagerartrafik. I flottarlagen fanns Ă€ven mĂ„nga roddbĂ„tar, dessa anvĂ€ndes inte bara att transportera flottaren i sitt arbete utan Ă€ven som âflötenâ till de kilometerlĂ„nga stĂ„lvajrar pĂ„ varpspelsbĂ„tarna dĂ„ man inte ville att dessa linor skulle fastna i nĂ„got pĂ„ botten. De bogserbĂ„tar som bogserade timmerflottar till havs hade ett mycket större deplacement och mer maskinstyrka Ă€n de bogserbĂ„tar som gick i Ă€lvarna.
Rumpning
[redigera | redigera wikitext]
NĂ€r sĂ€songen för flottning var över sĂ„ utfördes den sĂ„ kallade rumpningen. Det innebar att man rensade strĂ€nder och bottnar frĂ„n timmer som fastnat. I DalĂ€lven lĂ€r det ha förekommit en tradition att nĂ€r rumpningen var klar sĂ„ byggdes en liten flotte, pĂ„ vilken det placerats en docka förestĂ€llande en flottare, som skickades ut i strömmen. NĂ€r flotten sĂ„ gled ner för strömmen sĂ„ möttes den av hurrarop av alla flottare. I litteratur om flottare kan man Ă€ven lĂ€sa att det förekom ârumpbalerâ nĂ€r rumpningen var avklarad.
Flottningens miljöpÄverkan
[redigera | redigera wikitext]
Under flottningsepoken rensades vattendragen pÄ hindrande stenblock och ofta anlades timmer- och vattenledande lÄnga stenkistor eller murar eller vallades vattendraget in och avsmalnades fÄran för att förenkla flottningen.
Stenar i vattendrag utgör levnadssubstrat för bottenfaunan, mikroorganismer, insekter, maskar och sniglar. I och med att de pÄ bottnen fritt uppstÄende stenarna har tagits upp ur vattendraget minskar Àven den totala bottenytan för dessa organismer att leva pÄ, vilket gör att bÄde antalet arter och individer minskar. Effekten för strömfisken blir att det blir ont om föda och de och sÀrskilt fiskynglen fÄr ont om gömstÀllen. Dessutom förstörde rensningarna fiskarnas lekbottnar, vilket gjorde att reproduktionen störts. De sammantagna effekterna Àr att flera strömfiskpopulationer har utrotats eller kraftigt försvagats.
De dammar som byggdes för att samla upp stockar och hÄlla för flottningen nödvÀndigt vatten skapade vandringshinder för fisk vilket ytterligare skapade störningar i ekosystemen.
Ibland byggdes lÄnga flottningsrÀnnor förbi besvÀrliga och svÄrrensade strÀckor, oftast under början av flottningsepoken. Senare kunde vanligare i stÀllet eller ofta ocksÄ genande kanaler anlÀggas.
Det har berÀknats att det investerats 15-20 miljarder kr i flottlederna i Sverige rÀknat i dagens penningvÀrde[12]. Idag lÀggs mÄngmiljonbelopp pÄ ÄterstÀllning av samma vattendrag för att fÄ tillbaka levande vattendrag.[13]
Se Àven
[redigera | redigera wikitext]Referenser
[redigera | redigera wikitext]Noter
[redigera | redigera wikitext]- 1 2 Kari Marklund, red (1993). NorrlÀndsk uppslagsbok: ett uppslagsverk pÄ vetenskaplig grund om den norrlÀndska regionen. [A-GÀstg]. "Band 1". Lars-Erik Edlund, Tore FrÀngsmyr. HöganÀs: Bra böcker. sid. 294f. Libris 1610871. ISBN 91-7133-187-5
- â Lars-Erik Edlund, red (1995). NorrlĂ€ndsk uppslagsbok: ett uppslagsverk pĂ„ vetenskaplig grund om den norrlĂ€ndska regionen. [Lapp-Reens]. "Band 3". Tore FrĂ€ngsmyr. UmeĂ„: Norrlands universitetsförlag. sid. 107. Libris 1610873. ISBN 91-972484-1-X
- â [arkivcentrumnord.se/skogensarkiv/flottning-text.html âSkogens arkiv - Flottningâ]. arkivcentrumnord.se/skogensarkiv/flottning-text.html.
- â Wilh. Ekman m fl (1922). Handbok i skogsteknologi. sid. 300
- â Winberg, Isak P. (1944 juli). Flottningen i Sveriges allmĂ€nna flottleder fram till omkr. Ă„r 1935. sid. s.135. LĂ€st 28 januari 2021
- 1 2 Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord flottning)
- 1 2 Wik, Harald (1950). Norra Sveriges sÄgverksindustri frÄn 1800-talets mitt fram till 1937. Geographica, 0373-4358 ; 21. Uppsala. sid. 54. Libris 494032
- â âHistorisk tidskrift nr 124:1 2004â. Arkiverad frĂ„n originalet den 24 april 2018. https://web.archive.org/web/20180424151945/http://www.historisktidskrift.se/fulltext/2004-1/pdf/HT_2004-1_114-120_isacson.pdf. LĂ€st 5 mars 2017.
- â Impera kommunikation AB. âFlottning pĂ„ KlarĂ€lven | Vildmark i VĂ€rmlandâ. vildmark.se. Arkiverad frĂ„n originalet den 5 november 2018. https://web.archive.org/web/20181105202648/https://www.vildmark.se/klaralven/flottning-pa-klaralven/. LĂ€st 5 november 2018.
- â Blikom, Astrid (15 juli 2006). âSiste reis for det siste flĂžtetĂžmmeretâ (pĂ„ norska). Varden. Arkiverad frĂ„n originalet den 5 november 2018. https://web.archive.org/web/20181105202835/http://www.varden.no/nyheter/siste-reis-for-det-siste-flotetommeret-1.675557. LĂ€st 5 november 2018.
- â Wilh. Ekman mfl. (1922). Handbok i skogsteknologi. sid. 392-394
- â [popularhistoria.se/sveriges-historia/flottarna-fick-fart-pĂ„-exporten-timmerflottning âFlottarna fick fart pĂ„ exporten: Timmerflottningâ]. popularhistoria.se/sveriges-historia/flottarna-fick-fart-pĂ„-exporten-timmerflottning.
- â Christer Nilsson (redaktör) (2006). Ă terstĂ€llning av Ă€lvar som anvĂ€nts för flottning. En vĂ€gledning för restaurering. NaturvĂ„rdsverket. 85 sidor och 4 bilagor
KĂ€llor
[redigera | redigera wikitext]
- AhlbÀck, Arnold; Albertsson Rolf (2006). Flottning och flottleder i södra Sverige. Huskvarna: Arnold AhlbÀck. Libris 10193363. ISBN 91-631-8982-8
- Lené, Ragnar, DalÀlvsflottare vid skilje och Äflottning, C-uppsats i folklivsforskning vid Högskolan GÀvle/Sandviken 1979.
- Sundström Arne, Blom Tarras, Dandanell Birgitta, Hofrén Erik, red (1972). PÄ sjö och Àlv: ÄngbÄtstrafiken i Dalarna. Falun: utg. Libris 8209141
- Törnlund Erik, Ăstlund Lars, red (2000). Flottning: vattendragen, arbetet, berĂ€ttelserna. Skrifter om skogs- och lantbrukshistoria, 99-1302414-5 ; 14. Stockholm: Nordiska museets förl. Libris 7603859
Vidare lÀsning
[redigera | redigera wikitext]Externa lÀnkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Timmerflottning.- Wikimedia Commons har media som rör Timmerflottning i Sverige.
- Om flottning pÄ Skogens arkiv (Arkivcentrum Nord)
- NaturvÄrdsverket: à terstÀllning av Àlvar som anvÀnts för flottning
| ||||||||||||||||||||||||||||||||
