Hoppa till innehÄllet

Dikasteriet för helgonförklaringar

FrÄn Wikipedia
"Kanoniseringen av helige Franciskus", Giotto di Bondone. Kanoniseringen skedde 1228 av pÄve Gregorius IX.

Dikasteriet för helgonförklaringar, tidigare Kongregationen för helgonförklaringsprocesser, Àr en kongregation inom den romerska kurian som utreder huruvida nÄgon Àr helgon eller inte.

Kongregationen har sitt upphov i den Ă„r 1588 av pĂ„ve Sixtus V inrĂ€ttade Ritkongregationen, som upprĂ€ttades med den apostoliska konstitutionen Immensa Aeterni Dei. Dess uppgift var bland annat att handha frĂ„gor om utövandet av vördnad av personer som av kyrkans anhĂ€ngare uppgavs vara helgon. År 1969 författade pĂ„ve Paulus VI Sacra Rituum Congregatio som uppdelade denna kongregations uppgifter pĂ„ tvĂ„ olika organ, ett för gudomlig tillbedjan och ett för helgonprocesser. DĂ€rmed upprĂ€ttades Kongregationen för helgonförklaringsprocesser, men fick sitt nuvarande namn Ă„r 1988 genom Johannes Paulus II:s apostoliska konstitution Pastor Bonus.

Kongregationen leds av en prefekt, som i egenskap av medlem av kurian Àr en av kardinalerna. Förutom en sekreterare och annan ledning, bestÄr kongregationen av ett tjugotal medarbetare. Dessa Àr kardinaler, Àrkebiskopar och biskopar. I kongregationen ingÄr ocksÄ en företrÀdare för tron (teologisk prelat).

Skrivelse frÄn Congregazione delle Cause dei Santi (6 april 2017, kardinal Angelo Amato) till kyrkoherde Torbjörn Ahlund, som bekrÀftar att Katarina av Vadstena redan före reformationen upptagits som helgon

FrĂ„gor som kongregationen Ă€gnar sig Ă„t handlar om utredningar som kan leda till beatificering och kanonisering. Dessa utnĂ€mningar skapar inte helgonskapet ifrĂ„ga, utan fungerar som ett erkĂ€nnande att hela kyrkan kan uppta personen, som redan Ă€r helgon, i sin liturgi. NödvĂ€ndigheten att utreda personer som omgĂ€rdades av helgonkulter iakttogs vid ett koncilium i Kartago Ă„r 419, för att förhindra kĂ€tteri och bluffar. DĂ€refter ankom det pĂ„ biskopar att utröna eventuella helgonskap, varefter nĂ„gon kunde benĂ€mnas "sankt" om vederbörande hade utverkat mirakler. Detta ledde till att personen fick vördas lokalt i kyrkans lokala liturgi. För att vördas i den vĂ€rldsvida kyrkans liturgi började dock under medeltiden avkrĂ€vas samma erkĂ€nnande av pĂ„ven. Processen började formaliseras med de Ă„r 1234 av Gregorius IX inrĂ€ttade normerna för sĂ„dant förfarande. Dessa normer gĂ€llde emellertid endast universella helgonskap, medan biskoparnas tillvĂ€gagĂ„ngssĂ€tt inte stadgades i lag förrĂ€n i slutet av 1500-talet. Dock var det redan under medeltiden en oskriven regel att biskoparna skulle rĂ„dfrĂ„ga lĂ€karexpertis och efterfrĂ„ga ögonvittnesskildringar pĂ„ samma sĂ€tt som pĂ„ven redan var förbunden till. Detta förfarande blev med inrĂ€ttandet av Ritkongregationen Ă„r 1588 Ă„lagt pĂ„ven som delegerade vissa arbetsuppgifter till kongregationen. I kongregationen ingick frĂ„n första början ocksĂ„ teologer som utredde den gudomliga naturen i miraklerna. Den medicinska expertisen (consulta medica) utgörs av lĂ€kare som Ă€r troende katoliker, medan deras arbete föregĂ„s av lĂ€karutlĂ„tanden av intresse som kan utföras av medicinskt behöriga av vilken trosuppfattning som helst. Även om kongregationen har att utreda frĂ„gor om helgonskap, Ă€r det Ă€ndĂ„ pĂ„ven som slutligen beatificerar eller kanoniserar.

Prefekter för Dikasteriet för helgonförklaringar

[redigera | redigera wikitext]

KĂ€llor

[redigera | redigera wikitext]
HĂ€mtad frĂ„n ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Dikasteriet_för_helgonförklaringar&oldid=59452684”