Hoppa till innehÄllet

Alliansen

FrÄn Wikipedia
(Omdirigerad frÄn Allians för Sverige)
För begreppet, se allians. För andra betydelser, se Alliansen (olika betydelser).
Alliansen
Alliansen.svg
Bildad30 augusti 2004
Tidigare namnAllians för Sverige
(2004–2010)
Nedlagd11 januari 2019
Typpolitisk koalition
PlatsSverige
MedlemmarCenterpartiet
Kristdemokraterna
Liberalerna[a]
Moderaterna
NyckelpersonerTidigare:
Göran HĂ€gglund (2004–2015)
Lars Leijonborg (2004–2007)
Maud Olofsson (2004–2011)
Fredrik Reinfeldt (2004–2015)
Jan Björklund (2007–2019)
Annie Lööf (2011–2019)
Anna Kinberg Batra
(2015–2017)
Ebba Busch (2015–2019)
Ulf Kristersson (2017–2019)
Webbplatsalliansen.se
De fyra borgerliga partiledarna pÄ valdagen 2006, med blommor i hÀnderna. FrÄn vÀnster: Göran HÀgglund, Lars Leijonborg, Maud Olofsson och Fredrik Reinfeldt. (Foto: Departementet)
Alliansens partiledare vid ett valmöte i Nordstan, Göteborg, dagen före riksdagsvalet 2010. FrÄn vÀnster: Göran HÀgglund, Jan Björklund, Maud Olofsson och Fredrik Reinfeldt.
Alliansledarna inför slutdebatten i SVT tvÄ dagar före valet i september 2014. FrÄn vÀnster: Fredrik Reinfeldt, Annie Lööf, Jan Björklund och Göran HÀgglund.
Alliansledarna pÄ Soltorget vid Sergels torg i Stockholm dagen före valdagen den 8 september 2018. FrÄn vÀnster: Ebba Busch, Ulf Kristersson, Jan Björklund och Annie Lööf.

Alliansen (tidigare Allians för Sverige, 2004–2010)[1] kallades det programsamarbete som de borgerliga riksdagspartierna i Sverige pĂ„ nationell nivĂ„ – Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna (Folkpartiet)[a] och Kristdemokraterna – inledde inför riksdagsvalet 2006, i vilket de ocksĂ„ fick majoritet. Fredrik Reinfeldt, den dĂ„varande partiledaren för Moderaterna som var det största partiet av de fyra, blev dĂ„ Sveriges statsminister. Alliansen blev omvald vid riksdagsvalet 2010, men fick inte egen majoritet. Efter valet 2010 ledde Fredrik Reinfeldt en minoritetsregering som fick ta stöd av oppositionspartierna i olika frĂ„gor.

Efter valförlusten i riksdagsvalet 2014 meddelade man att "Alliansen gÄr hÀrmed i opposition".[2] Den 3 december 2014 uppstod en regeringskris nÀr regeringen Löfvens budget föll efter att Sverigedemokraterna röstat för Alliansens budget. DÀrmed hade oppositionens budget bifallits. Stefan Löfven offentliggjorde strax dÀrefter planer pÄ ett extra val och Allianspartierna meddelade dÄ planer pÄ att gÄ till val som ett enat alternativ.[3] Efter att decemberöverenskommelsen trÀffats blev det emellertid inget extra val. Decemberöverenskommelsen upphÀvdes drygt nio mÄnader senare, i oktober 2015, dÄ Kristdemokraterna beslutade att lÀmna den. I praktiken fortsatte den ÀndÄ att gÀlla dÄ bÄde Liberalerna och Centerpartiet vid upprepade tillfÀllen avstod frÄn att lÀgga, det som moderater och kristdemokrater kallade för, "en gemensam alliansbudget" i försök att med Sverigedemokraternas stöd fÀlla regeringen Löfven.

Alliansen förklarades pÄ riksnivÄ upplöst av bland andra Ebba Busch (KD) och Ulf Kristersson (M) efter att Centern och Liberalerna ingick januariavtalet med S och MP den 13 januari 2019.[4] Liberalerna och Centerpartiet menar i stÀllet att Alliansen dog redan före jul 2018, nÀr Ulf Kristersson under de lÄngvariga regeringsförhandlingarna valde att gÄ fram som eget regeringsalternativ tillsammans med Kristdemokraterna, mot sina övriga allianskamraters vilja. Annie Lööf (C) menar dessutom att Alliansens död inleddes nÀr Anna Kinberg Batra (M) i januari 2017 förklarade att Moderaterna ville bryta isoleringen av Sverigedemokraterna, trots att Liberalerna och Centerpartiet hade en annan uppfattning.[5] Andra uttrycker att Alliansen inte behöver ha upphört för gott pÄ nationell nivÄ men att dess varumÀrke Àr skadat.[4]

Riksdagsvalet i Sverige 2002 ledde till att Socialdemokraterna kunde sitta ensamma kvar i regeringen Ànnu en mandatperiod, den tredje i följd. I början var det dock inte klart att socialdemokraterna skulle fÄ behÄlla makten efter valet 2002. Omedelbart efter riksdagsvalet inledde Liberalerna regeringssamtal med Miljöpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Enligt planerna skulle dessa partier bilda en mittenregering med passivt stöd av Moderaterna. Men efter att Centerpartiets partiledare Maud Olofsson hoppade av koalitionssamtalen gjorde den socialdemokratiska Persson regeringen upp med Miljöpartiet och VÀnsterpartiet om samarbete. Regeringen Persson kunde dÀrmed sitta kvar.[6]

De borgerliga partierna kunde sÄledes konstatera att Sverige vid mandatperiodens slut skulle ha haft en rent socialdemokratisk regering 21 av de 24 Ären 1982-2006, och en borgerlig regering endast under mandatperioden 1991-1994, dÄ de dÀrtill bildade en minoritetsregering med passivt stöd frÄn Ny demokrati. Det faktum att socialdemokraterna nÀrmast lyckats "prenumerera" pÄ regeringsmakten uppfattades av sÄvÀl ledande företrÀdare för de borgerliga partierna som borgerliga debattörer som ett mycket dÄligt betyg för den svenska borgerlighetens insatser i valrörelserna. Eftersom socialdemokraterna inför valrörelsen 1991 hade varit pÄtagligt svaga och splittrade (se regeringen Carlsson I för diskussion om regeringens avgÄng 1990), verkade det nÀrmast som om de svenska borgerliga partierna bara förmÄdde vinna riksdagsval nÀr socialdemokraterna föll pÄ eget grepp. I de andra europeiska lÀnderna till exempel i de flesta EU-lÀnder var mer eller mindre regelbundna vÀxlingar mellan höger- och vÀnsterregeringar mer normalt, och borgerliga valsegrar inte nÄgot lika ovanligt som i Sverige under de senaste decennierna. Mot denna bakgrund fanns det en ökad vilja att pröva nya vÀgar för att försöka Ästadkomma en valseger och ett regeringsskifte i valet 2006.

En Äterkommande förklaring till de borgerliga partiernas problem hade varit den s.k. borgerliga splittringen, d.v.s. uppdelningen pÄ flera partier som till stor del konkurrerade om samma "allmÀnborgerliga" vÀljare och vilkas valbudskap kunde skilja sig en hel del Ät. Detta beteende kunde förstÄs av att flera av partierna Äterkommande fick opinionssiffror nÀra fyraprocentsspÀrren, och hade behov av att profilera sig för att inte förlora sina riksdagsplatser. I denna typ av profilering var det sannolikt lÀttare att dra vÀljare frÄn andra borgerliga partier Àn att övertyga socialdemokratiska sympatisörer att byta block.

Denna typ av splittring gjorde det lĂ€tt för socialdemokraterna att i valrörelse efter valrörelse anvĂ€nda budskapet om de borgerliga partiernas oenighet, och hĂ€vda att en röst pĂ„ ett borgerligt parti var att "köpa grisen i sĂ€cken", d.v.s. att vĂ€ljarna inte visste vilket av partiernas politik som faktiskt skulle genomföras om det skulle bli borgerlig majoritet. DĂ€rtill framförde socialdemokraterna ofta Ă„sikten att de borgerliga partierna hade pĂ„tagligt svĂ„rt att komma överens i regeringsstĂ€llning. Detta pĂ„stĂ„ende kunde stödjas av att varken regeringen FĂ€lldin I (1976-1978) eller regeringen FĂ€lldin II (1979-1981) höll en hel mandatperiod, och regeringen Bildt, som i och för sig höll en hel mandatperiod (1991-1994) drabbades av ett avhopp pĂ„ partiledarnivĂ„ nĂ€r centerpartiets Olof Johansson avgick frĂ„n regeringen i protest mot beslutet om att bygga Öresundsbron. (Avhoppet vĂ€ckte viss förvĂ„ning eftersom centerpartiet stannade kvar i regeringen, men partiledaren sjĂ€lv lĂ€mnade den.) LĂ„gkonjunkturen och de stora budgetunderskotten under regeringen Bildt anvĂ€ndes som ett ytterligare socialdemokratiskt argument för att de borgerliga partierna inte var regeringsdugliga.

För att öka chanserna att vinna nÀsta riksdagsval fanns det sÄledes ett behov hos de borgerliga partierna av att:

  • FramstĂ„ som eniga, genom att ha gemensamma budskap i centrala politiska frĂ„gor, och undvika strider mellan de borgerliga partierna
  • FramstĂ„ som allmĂ€nt regeringsdugliga
  • Hitta politiska frĂ„gor som skulle göra det möjligt att vĂ€rva vĂ€ljare frĂ„n socialdemokraterna, snarare Ă€n att enbart omfördela vĂ€ljare inom det borgerliga blocket

SÀttet att försöka Ästadkomma detta blev en fördjupad samverkan mellan partierna, i syfte att kunna bilda en koalitionsregering efter valet 2006. Inför 1991 Ärs val hade Moderaterna och Liberalerna ocksÄ samverkat med programmet Ny start för Sverige, och utan deltagande frÄn centerpartiet eller kristdemokraterna (som kom in i riksdagen först i och med valet 1991). Mer radikala förÀndringar och samarbetsformer, som partisammanslagningar eller valtekniska samarbeten, tycks dock ej ha aktualiserats.

Bildandet av Allians för Sverige

[redigera | redigera wikitext]

Allians för Sverige lanserades den 30 augusti 2004 genom att de fyra borgerliga partiledarna - Fredrik Reinfeldt, Lars Leijonborg, Maud Olofsson och Göran HÀgglund - publicerade en gemensam debattartikel i Dagens Nyheter och höll ett första möte hemma hos Maud Olofsson i Högfors. I debattartikeln skrev partiledarna:

I dag möts vi för att fördjupa samarbetet mellan vÄra partier. Vi gör det efter att under en lÀngre tid ha mÀrkt en ökad trötthet i synen pÄ den socialdemokratiska regeringen. En befolkning som gör sig redo att byta regering börjar söka efter alternativet. Vi vill vinna deras förtroende.

Sannolikt fanns det inga praktiska hinder mot att hÄlla partiledarmötena i partiernas kanslilokaler i Stockholm, men sÄvÀl detta som efterföljande möten fick stor medial uppmÀrksamhet, kanske för att de utgjort ett lite annorlunda inslag i rikspolitiken.

Högfors-mötet följdes upp med tillsÀttandet av sex gemensamma arbetsgrupper 1 november 2004. Respektive arbetsgrupp syftade till att ta fram gemensamma politiska förslag inför valet 2006, och bestod av fyra ledamöter och fyra tjÀnstemÀn (en vardera per parti) med en utpekad ordförande per grupp. Arbetsgrupperna var:

Konsolidering och opinionsframgÄngar under 2005 och 2006

[redigera | redigera wikitext]
Allians för Sveriges presskonferens i Sundsvall under bussturnĂ©n 6–7 mars 2006. (Foto: Henrik Sendelbach)

Den 26 december 2004 drabbades bl.a. Thailand, dÀr mÄnga svenska semesterfirare dÄ befann sig, av en tsunami till följd av en jordbÀvning i Indiska Oceanen. MÄnga svenska semesterfirare omkom i flodvÄgorna. Till en början rÄdde politisk enighet om att inte anvÀnda katastrofen för inrikespolitiska syften, men sedan kung Carl XVI Gustaf höll ett tal i vilket han kritiserade regeringens agerande, kom frÄgan högst upp pÄ den inrikespolitiska dagordningen. Den svenska socialdemokratiska regeringen blev dÀrmed i början av 2005 en öppen mÄltavla för kritik om hur den hanterat rÀddningsinsatserna av svenska medborgare. Den lÄngvariga negativa medieuppmÀrksamheten inledde en trend med sÄvÀl sjunkande opinionssiffror för socialdemokraterna som sjunkande förtroendesiffror för den socialdemokratiska statsministern Göran Persson som kom att bestÄ under 2005 och 2006, och gav sannolikt alliansen draghjÀlp i opinionen. Den socialdemokratiska regeringens hantering av flodvÄgskatastrofen och den efterföljande mediedebatten gjorde det betydligt svÄrare för socialdemokraterna att med framgÄng utnyttja pÄstÄenden om sin egen regeringsduglighet och de borgerliga partiernas förmodade brister pÄ detta omrÄde.

Ett Är efter bildandet av Allians för Sverige trÀffades partiledarna i Bankeryd utanför Jönköping, hemma hos Göran HÀgglund. Den sÄ kallade Bankerydsöverenskommelsen innehÄller hörnstenarna i alliansens ekonomiska politik inför valet 2006, och bygger pÄ tvÄ utgÄngspunkter:

  • "Gör det mer lönsamt att arbeta", framför allt genom att införa ett jobbavdrag (som berĂ€knas till 37 miljarder kronor i ett första steg), samtidigt som förĂ€ndringar sker i arbetslöshetsförsĂ€kringen, arbetsmarknadspolitiken och sjukförsĂ€kringen.
  • "Gör det mer lönsamt att anstĂ€lla och driva företag", genom att sĂ€nka arbetsgivaravgifterna för smĂ„företag, införa sĂ„ kallade nystartsjobb, förĂ€ndra beskattningen av fĂ„mansbolag, tillföra mer riskkapital till smĂ„företag, minska antalet regler för företag, och införa avdrag för hushĂ„llstjĂ€nster, eller sĂ„ kallade hushĂ„llsnĂ€ra tjĂ€nster. Alliansen planerade ocksĂ„ att pĂ„ sikt avskaffa förmögenhetsskatten, men lade aldrig nĂ„got konkret förslag.

Den 23 och 24 februari 2006 samlades ett stort antal företrÀdare för de fyra partierna i alliansen till ett "konvent" med seminarier och diskussioner för att förankra den överenskomna politiken hos fler personer i partiorganisationerna.

I Statistiska CentralbyrĂ„ns (SCB:s) tre partisympatiundersökningar maj 2005-maj 2006 fick de fyra allianspartierna 46,6%-48,1% (aningen mindre Ă€n Socialdemokraterna, VĂ€nsterpartiet och Miljöpartiet sammanlagt) att jĂ€mföra med 43,2%-43,5% i de tvĂ„ undersökningarna under 2004.[8] I andra instituts opinionsundersökningar under samma period Ă€r allianspartierna nĂ„got större Ă€n socialdemokraterna plus deras stödpartier. Med hĂ€nsyn taget till opinionsundersökningarnas felmarginaler, kan man sĂ€ga att de flesta opinionsundersökningar under 2005 och 2006 pekade pĂ„ ett jĂ€mnt val 2006, vilket var ett bĂ€ttre utgĂ„ngslĂ€ge för alliansen Ă€n vad de borgerliga partierna hade haft pĂ„ flera valrörelser. Å andra sidan var konjunkturlĂ€get i Sverige pĂ„ uppgĂ„ng under 2005, och fortsatte att vara gott under 2006, och ett gott ekonomiskt lĂ€ge brukar oftast anses gynna en sittande regering. SĂ„ledes rĂ€knade bĂ„da sidor med goda möjligheter att vinna valet.

Valrörelsen 2006

[redigera | redigera wikitext]
Alliansens stöd i riksdagsvalet 2006 pÄ kommunnivÄ.

PĂ„ grundval av de arbete som genomförts i de sex arbetsgrupperna, samt Bankerydsöverenskommelsen, presenterade alliansen den 23 augusti 2006 fram sitt valmanifest Fler i arbete – mer att dela pĂ„ i Gustavsberg utanför Stockholm. I sĂ„ vĂ€l Bankerydsöverenskommelsen som valmanifestet Ă€r jobben, lĂ€get pĂ„ arbetsmarknaden, den tyngsta frĂ„gan. Allianspartierna har dragit slutsatsen att detta Ă€r den politiska frĂ„ga som skulle kunna ge dem valsegern. Detta har traditionellt ansetts vara en frĂ„ga dĂ€r socialdemokraterna har högt förtroende, men alliansen rĂ€knar med att sĂ„ pass mĂ„nga personer stĂ„r utanför den ordinarie arbetsmarknaden (oavsett om de Ă€r öppet arbetslösa eller ej) sĂ„ att mĂ„nga vĂ€ljare inte kĂ€nner igen sig i bilden av att "det gĂ„r bra för Sverige", vilket Ă€r den fras som socialdemokratiska representanter genomgĂ„ende utnyttjar frĂ„n början av 2006.

Alliansen anvÀnde ofta siffrorna 1 miljon, 1,2 miljoner eller 1,5 miljoner i utanförskap. Detta var ett resultat av att man rÀknade arbetslöshet som: Befolkningen i förvÀrvsaktiv Älder (16-64 Är) minus antalet sysselsatta minus antalet studerande som inte söker arbete dividerat med befolkningen (16-64 Är) andelen uttryckt i procent. Detta kallade moderaterna för "bred arbetslöshet" eller "verklig arbetslöshet".[9]

Under sjÀlva valrörelse genomför alliansens partiledare flera tÄgturnéer.

Resultatet av riksdagsvalet 17 september 2006 blev att alliansens partier fick 178 mandat mot socialdemokraternas, vÀnsterpartiets och miljöpartiets sammanlagt 171 mandat. Strategin under de gÄngna tvÄ Ären har sÄledes fungerat som allianspartierna avsÄg.

Efter valsegern 2006

[redigera | redigera wikitext]

Allians för Sverige bildade efter valet en sÄ kallad "Àntringsstyrka" för att underlÀtta regeringsskiftet, under ledning av Helena Dyrssen och med en ledamot frÄn varje parti. Efter den nyvalda riksdagen samlats och Fredrik Reinfeldt blivit utsedd till statsminister övergick Allians för Sverige att verka som regeringen Reinfeldt, och kallas ibland för "alliansregeringen".

Under i stort sett hela mandatperioden 2006-2010 lÄg alliansregeringen efter de rödgröna i opinionen. Stödet minskade snabbt för alliansregeringen efter riksdagsvalet 2006 och som mest lÄg alliansregeringen efter oppositionen med 20 procentenheter i senhösten 2008.[10]

Under Ären efter valsegern fick de borgerliga partierna kraftig kritik frÄn bland annat borgerliga ledarskribenter för att inte ha hÄllit liv i allianstanken utan ha blivit alltför inriktade pÄ att regera för dagen och ta vÀljare frÄn varandra, samt i vissa fall för att de tre övriga partierna kom i skuggan för Moderaterna.[11][12]

Valrörelsen 2010

[redigera | redigera wikitext]
De fyra borgerliga partiledarna i valrörelsen 2010.

I september 2007 blev Jan Björklund ny partiledare för Folkpartiet liberalerna, i övrigt var partiledarna de samma som vid valrörelsen fyra Är tidigare. Under mandatperioden bestÀmde sig vÀnsterblocket för att gÄ samman pÄ samma sÀtt som alliansen hade gjort inför valrörelsen 2006, under namnet De rödgröna utkristalliserade sig ett tydligt regeringsalternativ som hade överlÀge i nÀstan alla opinionsmÀtningar fram till i maj 2010, i samband med att de lade fram sin skuggbudget. DÀrefter hade Alliansen stark medvind i alla opinionsmÀtningar fram till valdagen. Alliansen vann Àven valet 2010 med omkring 5,5 procentenheter över de rödgröna och Fredrik Reinfeldt fortsatte som statsminister. Dock sÄ fick alliansen inte majoritet av platserna eller av rösterna vilket gjorde att de blev tvungna att söka stöd frÄn andra partier eller ledamöter frÄn oppositionen. Efter att valresultatet blivit klart under valnatten, meddelade Reinfeldt att alliansen inte skulle göra sig beroende av Sverigedemokraterna, utan i första hand skulle söka samarbete med Miljöpartiet.

Efter valsegern 2010

[redigera | redigera wikitext]

Efter riksdagsvalet 2010, ökade stödet för alliansregeringen i opinionsmÀtningarna.[13] I samtliga opinionsmÀtningar fick Alliansen egen majoritet av rösterna. Det var framför allt Moderaterna som gick framÄt i mÀtningarna och partiet noterades för första gÄngen som största parti i Sverige.

FramgÄngen för Moderaterna stÀllde till det för smÄpartierna i Alliansen, bland annat för att partiet inte gav smÄpartierna tillrÀckligt med utrymme.[kÀlla behövs] Centerpartiet och Kristdemokraterna tappade vÀljare efter valet och opinionssiffror sjönk. BÄda partierna lÄg nÀra fyraprocentsspÀrren, Centern var knappt över och Kristdemokraterna lÄg flera gÄnger under riksdagsspÀrren. Detta ledde till oenighet inom Alliansen och nÀringsminister Maud Olofsson kritiserade statsminister Fredrik Reinfeldt för att hans parti bredde ut sig för mycket. Reinfeldt avfÀrdade kritiken och hÀvdade att Alliansen inte skulle ha vunnit valet utan Moderaternas framryckning. Centerledaren bemöttes Àven av utrikesminister Carl Bildt och finansminister Anders Borg.[förtydliga] Kristdemokraternas nya partisekreterare Acko Ankarberg Johansson ansÄg att Moderaterna bara hade bytt skepnad pÄ sin politik. Hon riktade kritik mot Moderaternas skattepolitik och menade att partiet prioriterade skattesÀnkningar framför allt annat.[14][15]

Alliansen hade ett övertag i opinionen under halva mandatperioden fram tills vÄren 2012 dÄ stödet sjönk. Opinionen minskade frÄn 47-50 procent ner till drygt 40 procent efter vÄren 2012 och samtliga allianspartier fick minskad stöd. Regeringsalliansen lÄg efter de rödgröna med drygt 5-10 procentenheter i opinionen.[16]

Alliansledarnas sista framtrÀdande i regeringsstÀllning, samma dag som valdagen den 14 september 2014.

Efter valförlusten 2014

[redigera | redigera wikitext]

Allianspartierna meddelade, genom den moderata gruppledaren Anna Kinberg Batra, att "Alliansen hÀrmed gÄr i opposition" efter valförlusten i Riksdagsvalet 2014

Valrörelsen 2015

[redigera | redigera wikitext]

Den 3 december 2014 meddelade statsminister Stefan Löfven att han avsÄg att utlysa extra val efter att det uppstÄtt en regeringskris pÄ grund av att hans budget fallit i riksdagen.[17] Alliansen meddelade att de Äterigen skulle gÄ till val som ett samlat alternativ. IstÀllet kom de dock överens med socialdemokraterna om att lÄta sittande regering behÄlla makten, genom den sÄ kallade decemberöverenskommelsen, och det utlovade extra valet utlystes dÀrmed aldrig.

Valrörelsen 2018

[redigera | redigera wikitext]

Alliansen uppvisade interna motsÀttningar inför valet 2018, vilka uppmÀrksammas i media. En av meningsskiljaktigheterna berörde Centerpartiets stöd till Regeringen Löfvens förslag om ensamkommande flyktingar, nÄgot som ledde till kritik frÄn allianskollegan Moderaterna.[18] Ytterligare en konflikt berörde ett förslag om Sverigedemokraterna ska kunna fÄ poster som utskottsordförande i riksdagen dÀr Centerpartiet och Liberalerna inte har samma stÄndpunkt som Moderaterna och Kristdemokraterna.[19]

Alliansen runt om i Sverige

[redigera | redigera wikitext]

Denna redovisning Àr endast pÄbörjad och inte fullstÀndig.

Renodlade allianser
KommunPartierAnmÀrkningNot
JÀrfÀlla M+L+KD+C [20]
Kungsbacka M+C+L+KD [21]
Leksand C+M+KD+L [22]
Nacka M+C+L+KD [23]
NorrtÀlje M+C+L+KD [24]
Nybro C+M+KD+L [25]
Ronneby M+C+L+KD [26]
Stockholm M+L+C+KD Samarbete sker med MP [27]
Söderhamn C+M+KD+L [28]
Varberg M+C+L+KD [29]
VÀxjö M+C+KD+L+MP Samarbete sker med MP [30]
Ängelholm M+C+KD+L+MP Samarbete sker med MP [31]

NÄgra kommuner har idag sÄ kallade "restallianser", som innebÀr att ett eller tvÄ allianspartier har lÀmnat samarbetet med de andra allianspartierna.

Restallianser
KommunPartierAnmÀrkningNot
Emmaboda C+M+KD Samarbete sker med BĂ€sta Alternativet [32]
Kalmar M+L+KD [33]
  • Alliansen har en vĂ€nförening, Alliansens VĂ€nner.[34]
  • Vid ett gemensamt framtrĂ€dande i Uppsala i maj 2005 hĂ€vdade Göran HĂ€gglund, som svar pĂ„ en frĂ„ga, att Alliansen kommit överens om att han skulle vara statsministerkandidat. Partiledarkollegorna blev paffa i nĂ„gra sekunder innan de förstod att det var ett skĂ€mt.[35]
  • Alliansens webbplats hette först www.maktskifte06.se, men bytte efter valet namn till www.alliansforsverige.se.
  • Strax före valet 2006 skrev delar av svensk vĂ€nster pĂ„ ett upprop mot de borgerliga partierna och alliansens politik, och tog namnet "MotstĂ„ndsrörelsen Alliansfritt Sverige".[36]
  1. 1 2 Partiet bytte namn 2015 frÄn att tidigare hetat Folkpartiet.
  1. ↑ [https://nyheter24.se/nyheter/politik/326301-alliansen-droppar-sverige "Alliansen byter namn". Nyheter24. LĂ€st 11 december 2018.
  2. ↑ ”Det lĂ€tta Ă€r över”. Dagens Nyheter. 3 oktober 2014. http://www.dn.se/ledare/huvudledare/det-latta-ar-over/.
  3. ↑ ”Alliansen: Vi antar utmaningen”. Svenska dagbladet. 3 december 2014. http://www.svd.se/alliansen-vi-antar-utmaningen_4161011.
  4. 1 2 Thomsen, Dante (16 januari 2019). ”Statsvetaren om Alliansens ”död””. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/statsvetaren-om-alliansens-dod. LĂ€st 22 januari 2019.
  5. ↑ Bjereld, Ulf (18 januari 2019). ”Ulf Bjereld: NĂ€r dog Alliansen?”. Ulf Bjereld. https://ulfbjereld.blogspot.com/2019/01/nar-dog-alliansen.html.
  6. ↑ ”Centern vill ha MP trots C-avhopp förr”. Sveriges Radio. 24 oktober 2009. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=3189701.
  7. ↑ ”Mer kunskap – en modern utbildningspolitik” (PDF). Allians för Sverige. 20 februari 2006. Arkiverad frĂ„n originalet den 14 november 2020. https://web.archive.org/web/20201114141815/http://d20tdhwx2i89n1.cloudfront.net/image/upload/t_attachment/hn9d7vroehh415sa9q20.pdf. LĂ€st 11 mars 2015.
  8. ↑ SCB:s partisympatiundersökningar Arkiverad 28 maj 2009 hĂ€mtat frĂ„n the Wayback Machine.
  9. ↑ ”Den verkliga arbetslösheten”. Moderaterna. 7 november 2005. Arkiverad frĂ„n originalet den 9 juni 2007. https://web.archive.org/web/20070609090105/http://www.moderat.se/Artikel.aspx?webbid=1&menyid=1&artikelid=14725.
  10. ↑ ”Demoskops vĂ€ljarbarometer” (pdf). Demoskop. Arkiverad frĂ„n originalet den 19 november 2016. https://web.archive.org/web/20161119182441/http://www.demoskop.se/wp-content/uploads/2013/09/V%C3%A4ljarbarometer-%C3%96ver-tid-1990-Sept2013.pdf. LĂ€st 12 september 2013.
  11. ↑ ”Borgerlig kannibalism”. Östran. 13 mars 2007. Arkiverad frĂ„n originalet den 18 april 2013. https://archive.is/20130418133102/http://www.ostran.se/OPINION/borgerlig_kannibalism.
  12. ↑ Dahlberg, Anna (19 april 2009). ”Alliansens kris”. Expressen. http://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/anna-dahlberg-alliansens-kris/.
  13. ↑ ”OpinionsmĂ€tning”. svenskopinion.nu. Arkiverad frĂ„n originalet den 21 november 2011. https://web.archive.org/web/20111121121010/http://svenskopinion.nu/Images/block110307.gif.
  14. ↑ ”Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson i storbrĂ„k”. Expressen. 29 januari 2011. http://www.expressen.se/nyheter/fredrik-reinfeldt-och-maud-olofsson-i-storbrak/.
  15. ↑ ”KD attackerar Moderaterna”. Expressen. 31 januari 2011. http://www.expressen.se/nyheter/kd-attackerar-moderaterna/.
  16. ↑ ”VĂ€ljaropinion: Gapet ökar mellan blocken”. Sveriges Radio. 8 september 2013. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5638879.
  17. ↑ ”Stefan Löfven utlyser extraval”. Svenska Dagbladet. 3 december 2014. http://www.svd.se/stefan-lofven-utlyser-extraval/om/sverige. LĂ€st 9 december 2015.
  18. ↑ PĂ€r Karlsson. ”C positiva till nytt regeringsförslag om ensamkommande”. Aftonbladet. https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/A2QoX5/c-positiva-till-nytt-regeringsforslag-om-ensamkommande. LĂ€st 3 juli 2018.
  19. ↑ Andreas Söderlund och Ulrica Olsson. ”Björklund backar om att SD skulle kunna fĂ„ ordförandeposter”. SVT Nyheter. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/bjorklund-backar-om-att-sd-skulle-kunna-fa-ordforandeposter. LĂ€st 3 juli 2018.
  20. ↑ ”Alliansen tar över styret i JĂ€rfĂ€lla - Mitt i Stockholm”. Arkiverad frĂ„n originalet den 30 mars 2019. https://web.archive.org/web/20190330170841/https://mitti.se/nyheter/alliansen-styret-jarfalla/?omrade=jarfalla. LĂ€st 11 januari 2019.
  21. ↑ SĂ„ blir styret i Kungsbacka | SVT Nyheter
  22. ↑ ”I Leksand hĂ„ller Alliansen - TĂ€nker göra om budgeten redan till vĂ„ren (inloggning krĂ€vs)”. Arkiverad frĂ„n originalet den 3 november 2018. https://web.archive.org/web/20181103225221/https://www.dt.se/logga-in/i-leksand-haller-alliansen-tanker-gora-om-budgeten-redan-till-varen. LĂ€st 11 januari 2019.
  23. ↑ Mandatfördelning | Nacka kommun
  24. ↑ ”KLART: De tar över styret i NorrtĂ€lje (inloggning krĂ€vs)”. Arkiverad frĂ„n originalet den 6 november 2018. https://web.archive.org/web/20181106002333/https://www.norrteljetidning.se/logga-in/klart-de-tar-over-styret-i-norrtalje. LĂ€st 11 januari 2019.
  25. ↑ ”SĂ„ ska Nybro kommun styras - de bildar Allians - Nyheter i Nybro - 24 timmar om dygnet - Helt gratis!”. Arkiverad frĂ„n originalet den 11 januari 2019. https://web.archive.org/web/20190111232716/https://24nybro.se/sa-ska-nybro-kommun-styras-de-bildar-allians_5f47e3f5. LĂ€st 11 januari 2019.
  26. ↑ Alliansen i Ronneby spricker | SVT Nyheter
  27. ↑ Nytt styre presenterades i Stockholms stad | SVT Nyheter
  28. ↑ Alliansen tar över Söderhamn - efter 97 Ă„r med S | SVT Nyheter
  29. ↑ Alliansen fĂ„r majoritet i Varberg efter att SPI tappar mandat | SVT Nyheter
  30. ↑ Fortsatt BlĂ„grönt styre i VĂ€xjö - SmĂ„landsposten
  31. ↑ ”BlĂ„grönt styre tar över makten i Ängelholm”. HD. https://www.hd.se/2018-09-26/just-nu-klart-vem-som-ska-styra-angelholm. LĂ€st 12 februari 2021.
  32. ↑ Alliansen och BĂ€sta Alternativet vill styra - Barometern
  33. ↑ ”Vill börja sĂ€nka skatten i Kalmar - Östra SmĂ„land”. Arkiverad frĂ„n originalet den 11 januari 2019. https://web.archive.org/web/20190111233054/http://www.ostrasmaland.se/kalmar/vill-borja-sanka-skatten-i-kalmar/. LĂ€st 11 januari 2019.
  34. ↑ Alliansens VĂ€nner Arkiverad 26 maj 2010 hĂ€mtat frĂ„n the Wayback Machine.
  35. ↑ Artikel i Dagens Nyheter 10 maj 2005: HĂ€gglund chockade sina allianspartner
  36. ↑ allianfrittsverige.nu Arkiverad 19 maj 2011 hĂ€mtat frĂ„n the Wayback Machine.

Externa lÀnkar

[redigera | redigera wikitext]