Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 12. Karl - Kufra / 127-128 (1951) - Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kastsjuka, kastning - Kastträ el. spjutslunga - Kasttåg - Kastvapen - Kastvåle - Kastyxa - Kasualism - Kasuarsläktet - Kasuist - Kasuistik - Kasus

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

127

Kastträ—Kasus

128

faktorer, som direkt el. indirekt utlösa
livmodersammandragningar, ss. häftiga rörelser, olämpligt
foder el. yttre våld, den senare av den s. k.
bangska abortbacillen hos ko samt av
strepto-kokker och paratyfus hos sto. Förekomsten av
den smittsamma formen fastställes genom
blodundersökning. Behandlingen inriktas numera på
att bibringa immunitet genom ympning.

Hos människan kan k:s infektionsämne
framkalla en septisk allmäninfektion. Infektionens
ingångsport är genom färska hudsår el. genom
digestionskanalen; i senare fallet är det huvudsaki.
infekterad mjölk, som framkallar sjukdomen.
Smitta från en sjuk person till en frisk har icke
med säkerhet iakttagits. Efter en inkubationstid
på omkr. 3 veckor el. kortare tid börjar
sjukdomen i regel smygande med feber, huvudvärk,
allmän trötthet. Temp.-kurvan har ofta ett
typiskt vågformigt förlopp (undulantfeber). Trots
sjukdomens mången gång långvariga förlopp blir
allmäntillståndet i regel föga angripet.
Diagnosen säkras genom blododling el. påvisandet av
agglutinerande och komplementbindande
antikroppar i den sjukes blodserum. Behandlingen sker
numera med användande av sulfapreparat i
kombination med streptomycin el. med de nyare
anti-biotica aureomycin och kloromycetin.

Kastträ el. s p j u t s 1 u n g a, en stav,
med vilken spjut slungas på så sätt, att den
lägges utefter spjutet med övre ändan mot
spjutets bas, medan nedre ändan fattas med handen,
varpå spjutet slungas. K. utgör så att säga en
förlängning av den kastandes arm. K.
begagnades av paleolitmänniskorna i Europa och
förekommer nu inom tre skilda, större områden: 1)
Australien samt delar av Mikronesien och
Polynesien, 2) bägge sidor av Beringssund och
Grönland, 3) Mellanamerika samt n. och v.
Sydamerika. Många olika typer finnas. K. är utan
tvivel äldre än bågen.

Kasttåg, smäcker lina, ofta med
sandpåse-tyngd i ena ändan, avsedd att kastas från el.
till fartyg, varvid andra ändan kvarhålles. Med
k. överföras grövre trossar.

Kastvapen, projektiler, som kastas för hand,
ev. med mekanisk kastmaskin, t. ex. spjut,
kastyxa, handgranat; jfr Kastpjäs.

Kastvåle, konisk träkloss el. boj, s. k. våle,
försedd med lina, i vars andra ända är fäst
en ringformad järntyngd. K. nedkastas, där ett
föremål sjunkit på djupt vatten.

Kastyxa, stridsyxa med kort skaft, avsedd att
kastas mot fienden; den var under namn av
franciska frankernas nationalvapen under
merovingertiden och förekom i England under
hela medeltiden. Även i andra europeiska
länder tillhörde k. den allmänna beväpningen före
skjutvapnens införande.

Kasuali’sm (av lat. casuälis, tillfällig), filos.,
åsikten, att den blinda slumpen är orsaken till
allt, som sker.

Kasuärsläktet, Casuärius, tillhör
strutsfåglarnas ordn. K. äro meterhöga fåglar med
rudimentära vingar och höga, kraftiga ben med tre
tår. Hjässan och näbbryggens bakre del äro

Huvud av hjälmkasuar.

ombildade till en
hjälm av
hornklädd, porös
benvävnad. Huvudet
och övre delen av
halsen äro nakna
och kroppen i
övrigt täckt av
egendomligt uppslitsade
fjädrar. Alla äro
ytterst skygga
skogsfåglar.
Äggen ruvas av
hannen. Bäst känd
är h j ä 1 m k
a-s u a r e n, C.
ca-suarius, från Nya

Guinea och Moluckerna. Den är svart med
huvudet och halsen brokiga i blått, grönt och
rött.

Kasui’st, se Kasuistik 1).

Kasuistik (av lat. cäsus, fall). — 1) (Teol.)
En sådan behandling av etikens problem, som
söker besvara tvistiga samvetsfrågor genom att
så fullständigt som möjligt sammanställa
regler för alla tänkbara enskilda fall. I
judendomen framträder redan tidigt en av rabbinerna
utvecklad k., som sedan i Talmud nått sin
höjdpunkt. Kristendomen är principiellt främmande
för all k. Den enskilde måste själv avgöra, vad
Gud kräver av honom i olika fall. Mycket
tidigt började dock ansatser till en kristen k.
framträda på grund av det nomistiska betraktelsesätt,
som i Kristi förkunnelse såg företrädesvis en
”ny lag”. Småningom utbildade sig k. under
medeltiden till en särskild teol. disciplin. De
medeltida kasuisternas skrifter utgöras
merendels av en efter rent yttre grunder — oftast
alfabetiskt — ordnad sammanställning av
enskilda ”samvetsfall” utan ens ett försök till en mera
principiell behandling från större, enhetliga
synpunkter. Oaktat reformationen principiellt bröt
med en kasuistiskt fattad etik, ha kasuistiska
tankegångar stundom gjort sig gällande även på
evangelisk mark, och den katolska etiken är på
det hela taget, åtminstone i praktiken med A.
de Liguori’s klassiska ”Theologia moralis” som
den vanligaste handledningen för biktfäder,
alltjämt kasuistiskt orienterad, särskilt jesuiternas,
vilkas skarpsinniga och psykologiskt fint
utvecklade men ofta alltför ensidigt på detalj spörsmål
inriktade k. tenderar att skymma bort det sedligt
väsentliga.

2) (Med.) Förteckning och beskrivning över
sjukdomsfall.

Käsus (lat. cäsus), fall, händelse m. m. Se
Casus. 1) (Jur.) Olyckshändelse, våda. Skada,
förorsakad härav, fås i regel ej ersatt av
någon; ej heller ådömes straff för sådan händelse.

2) Namn på de olika former av ett nomen
(el. pronomen), medelst vilka dettas förhållande
till de övriga orden i en sats uttryckes. Mindre
egentligt är att låta termen k. omfatta varje sätt
att uttrycka ett dylikt förhållande, även när detta
sker genom ordställning el. särskilda småord före

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>