500 arbetare, utom kontorspersonal och ingenjörer. Vid grufvorna har bolaget uppfört egen små- och folkskola med 4 lärare. Vid Åmmeberg håller bolaget läkare, apotek samt ett väl inrättadt sjukhus. För arbetarna finnas sjukhjälps- och pensionskassor, hvilkas utgifter bolaget ensamt bestrider. Äfven en sparkassa, där arbetarna erhålla 5 proc. ränta, är af bolaget inrättad; med ett ord, arbetarnas intressen äro på bästa sätt tillgodosedda. Från Åmmeberg fraktas de färdiga produkterna till Göteborg och till bolagets upplagsplats i Marieholm medelst tre bolaget tillhöriga båtar, och från Marieholm föras de till Antwerpen eller Rotterdam med andra, svenska ångare. Bolaget "La Vieille-Montagne" har genom det sätt, hvarpå det omhänderhaft sin svenska egendom, inlagt stor förtjänst om den ort, där egendomen ligger, och för hela landets bergshandtering har det exempel på väl ordnad grufbrytning och administration, som Åmmebergsverken uppvisat, utöfvat en i hög grad väckande verkan. Bolagets disponent i Sverige är f. n. Otto Martin Torell. Dess postadress är Åmmeberg, dess telegrafadress Vieilmont, Askersund. Närmaste järnvägsstation är Ingelsby. Th. N-m.* Vieira, Antonio, portugisisk präst och andlig vältalare, f. 1608 i Lissabon, d. 1697 i Bahia (Brasilien), inträdde 1625 i jesuitorden och blef sedermera hofpredikant hos Johan IV samt utförde flera diplomatiska beskickningar. Från 1653 egna-de han sig åt evangeliums förkunnande bland indianerna i Brasilien. 1661 blef han på grund af sitt försvar för de misshandlade indianerna deporterad till Portugal, där han ock af inkvisitionen dömdes för kätterier. 1669-75 vistades han i Rom och stod i gunst hos påfven Klemens X, som suspenderade den portugisiska inkvisitionen. 1681-97 var han åter missionär i Brasilien, där han af ven bekämpade slafveriet. V. var sitt århundrades förnämsta andliga talare i Portugal. Man har utgett hans predikningar (Sermaos, 16 bd, 1683-1754; tysk öfv. i 6 bd 1840 ff.) och bref (Cartas, 3 bd, 1735-46) samt Obras completas (27 bd, 1854 ff., tysk öfv. 10 bd, 1840-63, 13 bd 1871-77); ny edition med biografi, Trechos selectos, utkommer sedan 1897. Biografi af Carel (5:e uppl. 1891). (Hj. H-t.) Wiek [vik], förr landskap, nu en krets i Estland (se d. o.), omfattande sydvästra delen af landet. Dess hufvudstad är Hapsal. Wiek Skans [v?k], i Pommern, vid Kykströmmens utlopp i Greifswaldsbukten, var en 4-hörnig stjärn-skans med våt ^raf och betäckt väg samt hade under början af 1600-talet anlagts som skydd för inloppet till Greifswald. W. förlorades med denna stad 6 nov. 1678. Återlämnad till Sverige i freden 1679, fick den sedan förfalla. Den hade emellertid iståndsatts 1807, men förstördes då l april genom beskjutning från svenska kanonslupar. L. W:sonM. Vie'1. Charles Francois, fransk arkitekt, f. 1745 i Paris, d. där 1820, var lärjunge till Chal-grin, byggde Moní de pzété, ett ändamålsenligt hospital och ett stort fattighus med imposant fasad, amfiteatern i sjukhuset Hotel Dieu samt den stora kloaken från Bicétre. Han utgaf Principes de Vordonnance et de la construction des bàtiments (5 dir, 1797-1804) m. fl. arkitektoniska arbeten. (G-g N.) Wieland [vìlant], myt. Se Vol u n d. Wieland [vìlant], Christoph Martin, tysk skald och romanförfattare, f. 5 sept. 1733 i byn Oberholzheim nära Biberach (i Württemberg), d. 20 jan. 1813 i Weimar, var son till en protestantisk präst och fick en fromt allvarlig uppfostran. Hans framstående själs-gåfvor röjde sig däri, att han vid 12 års ålder skref vers på latin och sitt modersmål samt tidigt för-värfvade sig en vidsträckt bildning. 1747 -49 hölls han i den starkt pietistiska skolan i Klosterbergen vid Magdeburg, men Iäst3 samtidigt fritänkar-skrifter och råkade i svåra själsstrider. Under inflytande af en svärmisk böjelse för sin rikt begåfvade släkting Sophie von Gu-termann (sedermera Sophie von La Roche, se denna) stärktes han i sina strängt idealistiska föresatser och började 1750 att dikta på allvar. Sedan W. två år idkat juridiska studier vid Tübingens universitet, vistades han 1752-54 i skalden Bod-mers hem i Zürich och var i ytterligare fem års tid informator i samma stad samt ett år i Bern, där han stod i förtroligt förhållande till den anderika Julie Bondeli, som sedermera vardt Rousseaus väninna. 1760 anställdes han såsom kanslidirektor, d. v. s. stadsskrifvare, i Biberach. Hos grefve Stadion på det närbelägna Warthausen fann han 1762 en umgängeskrets, hvars af engelskt och franskt fritänkeri närda världsmannabildning och förfinade njutningslif utöfvade en genomgripande inverkan på W., som egde stark känslighet för sin omgifnings inflytande, så att han bröt med sin förra mystisk-asketiska lifsåskådning och efter denna tid i sina skrifter förkunnade en glädtig och frisinnad, epikureisk levnadsfilosofi. Han gifte sig 1765, utnämndes 1769 till professor i filosofi och regeringsråd i Erfurt, utsågs 1772 af hertiginnan Anna Amalia till uppfostrare för arfprinsen Karl August af Weimar och dennes broder Konstantin samt erhöll efter fullbordadt vari (1775) lifstids-pension. Den förste af de lysande författare, h vilka inom kort gjorde Weimar till Tysklands litterära medelpunkt, vardt W. med sitt afunds-fria skaplynne förtrolig vän till Goethe och Herder. Han lefde stillsamt och oförvitligt i kretsen af sin talrika familj och tillbragte en lycklig ålderdom. Från Weimar utgaf W. månadsskriften "Der teutsche Merkur" (1773-89) och dess fortsättning "Neuer deutscher Merkur" (1790-1810), länge den mest betydande tidskriften i Tyskland. Hans andra tidskrift, "Attisches museum" (1796 -1801), fortsatt med "Neues attisches museum" (1802-10), förmedlade för tvska folket kännedomen om grekernas andliga bildningsskatter. En staty of ver honom (mod. af Hans Gasser) af täcktes 1857 i Weimar och en marmorbyst i Biberach 1881; där är äfven sedan 1907 ett W.-museum inrättadt i hans trädgårdshus. W:s första skrifter, som tillkommo under infly-

✕