Vokalerna betecknades med punkter och streck,
öfver eller under raden, med följande namn, form
och ljudbeteckning:
<table>
<td>Namn. <td>Form. <td>Ljudbeteckning.
<td>Patach <td>ַ- <td>
a (kort)
<td>Kames <td>ָ- <td>
a (långt),
o (kort)
<td>Cholem <td>[form] <td>
o (långt)
<td>Schurek <td>"-[form] <td>
u (långt)
<td>Kibbus <td>ֻ-ֻ<td>
u (kort)
<td>Segol <td>ֶ-ֶ [form] <td>
ä (långt eller kort)
<td>Sere <td>ֵ-ֵ <td>
e (långt)
<td>Chirek <td>[form] <td>
i (långt)
<td> <td>[form] <td>
i (kort)
</table>
Den hebreiska skriften, liksom all annan semitisk
utom den etiopiska, löper från höger till
vänster.
H. A.*
Hebriderna (eng.
The Hebrides l.
Western isles),
521 i Atlantiska hafvet v. om Skottland, mellan
55° 35′ och 58° 30′ n. br. belägna öar och
holmar, till hvilka räknas äfven den långt ut
i hafvet belägna S:t Kilda. Öfver 100 af öarna
äro bebodda. Omkr. 7,300 kvkm. Omkr. 80,000
inv. Öarna bilda två tydligt skilda grupper:
de
yttre, som utgöra en sammanhängande,
från n. ö. till s. v. riktad kedja af öar
(de största äro Lewis-Harris, North Uist,
Benbecula, South Uist och Barra), genom North
Minch skilda från fastlandet och genom Little
Minch från ön Skye, samt de
inre H., till hvilka
höra Skye, den största bland H., Mull, Jura,
Islay, samt en mängd mindre: Raasay, Canna,
Rum, Eigg, Coll, Tiree, den heliga ön Iona,
Staffa (därå den märkvärdiga
Fingals grotta,
se d. o. med fig.), Colonsay, Oronsay, Scarba,
Gigha m. fl. Öarna äro i allmänhet klippiga, med
djupt inskurna kuster. Den yttre gruppen består
nästan uteslutande af gnejsklippor, med mager
jordmån och stora myrar; af de inre öarna bestå
de nordligare (Skye, Rum, Mull med kringliggande
småöar) af basalt, de andra af gnejs eller
skiffer. Den högsta toppen på öarna är Cuillin på
Skye (986 m.). Invånarna äro kelter och tala på
de yttre öarna nästan uteslutande gaeliska och på
de inre öfvervägande samma språk. På South Uist
och Barra i den yttre gruppen och Eigg och Canna
i den inre har den katolska religionen bibehållit
sig. — Klimatet är mildt, men fuktigt och
olämpligt för sädesodling. Endast en liten del
af arealen är odlad, en stor del har förvandlats
till fårbete. Mossarna och de öde trakterna
äro utarrenderade till sportsmän. Välmågan på
öarna har under senare tiden stigit betydligt
till följd af förbättrade kommunikationer med
fastlandet och däraf föranledda talrika besök
af turister, som ditlockas af öarnas egendomliga
naturskönhet. En af de förnämsta förvärfskällorna
är fisket, för hvilket
Stornoway, på
ön Lewis, är hufvudorten. — I administrativt
hänseende hör norra Lewis till grefsk. Ross,
de öfriga yttre öarna samt Skye, Rum och Eigg
till grefsk. Inverness, de sydligare öarna till
grefsk. Argyll. — Namnet H. (fnod.
Sudreyjar,
"söderöar") möter redan hos Plinius och
Ptolemaios under formen
Hebudes. De ursprunglige
invånarna tyckas ha tillhört samma keltiska
ras, som bebodde fastlandet. Columba predikade
kristendomen bland dem 565 och grundade på Iona
ett kloster, som snart blef ett vetenskapernas
hem. Skandinaviska vikingar besökte öarna redan
793; mot slutet af 800-talet
invandrade en mängd norrmän, hvilkas
plundringståg till det forna hemlandet föranledde
Harald Hårfager att lägga H. jämte Orkneyöarna,
Shetlandsöarna och Man under Norge. Trots
många ansträngningar af de skotske konungarna
att undantränga norrmännen behöllo de norske
konungarna H. till 1266, då Magnus Lagaböte,
i freden i Perth, mot en afgift af 4,000
mark silfver afstod alla anspråk på H. åt
Skottlands konungar. Dessa fingo dock föga
inflytande på H. Öarnas verkliga herrar
voro klanhöfdingarna, bland hvilka lorderna
af Lorn af ätten Somerled, hvilka antogo
släktnamnet Macdougall, voro de mäktigaste. 1748
gjorde en parlamentsakt slut på klanchefernas
rättigheter och inflytande. Se W. C. Mackenzie,
"History of the Outer Hebrides" (1903).
(J. F. N.)
Hebriderna, Nya. Se
Nya Hebriderna.
Hebron, hebr.
Ḥebrōn, förut kalladt
Kirjat-Arba,
en af Palestinas äldsta städer, enligt 4 Mos. 13: 22
7 år äldre än Soan (Tanis); enligt Josefos
var den äldre än Memfis och på hans tid redan
2,300 år gammal. Staden, f. n. kallad
Chalīl
er-raḥmān, ligger i början af en dal, gående
från n. till s., och är omgifven af en fruktbar
högslätt, som är belägen 950—1,000 m. ö. h. På
grund af detta läge har H. af gammalt varit
en korsningspunkt för flera betydelsefulla
vägar från n. (Jerusalem), från v. (Gasa),
från s. v. (Beerseba) och från s. ö. (Röda
hafvet). H. är i G. T. nämndt redan i Abrahams
historia, och såväl han själf som hans hustru
Sara samt Isak, Rebecka, Lea och Jakob skola
här vara begrafna (1 Mos. 23; 25: 9; 49: 31;
50: 13). Öfver deras graf står f. n. en för
alla muhammedaner
mycket helig moské (se fig.), som ej fått
beträdas af någon "otrogen" annat än i
högst få undantagsfall. Den nuv. byggnaden
torde ursprungligen ha varit en kristen
basilika, som uppförts under den bysantinska
tiden. Omgifningarna äro mycket bördiga,
med vinodlingar och olivlundar. Folkmängden
är omkr. 18,000, däraf omkr. 1,500 judar (tre
synagogor). Några engelska damer samverka med
den tyska protestantiska missionen, som har en
kyrka och en skola. En halftimmes väg n. v. om
staden ligga traditionens "Mamres lund" och
Abrahams ek, nu tillhöriga ryssarna, som där
ha ett hospitium för pilgrimer. — H. torde ha
eröfrats af Kaleb (Jos. 14: 13; 15: 13, jfr de
andra generaliserande uppgifterna, Jos. 10: 36,
Dom. 1: 10), hvarför hans ättlingar bodde här
ännu efter den babyloniska fångenskapens
Haram (den heliga moskén) i Hebron.
